Världens finaste killar!!

14 maj 2010

Satt vi i soffan på Grindvägen och jag kände ett jättetryck nedåt, trodde att de "brottades" där inne och det var därför det gjorde ont.
Berättade det för mamma och hon tvingade ut heffaklumpen på en rask promenad, i fall att liksom.
Klockan ett på natten började det, och kom med ganska långt imellan men varje värk sparkade jag visst på Toffe. :) Klockan sex på morgonen den 15 maj kunde jag inte sova pga värkarna. In i duschen och sen försöka sova en stund till, vid nio ringde mamma förlossningen och vid tio kom vi in.
Är det verkligen TRE år sen?! Det är en klyschig mening men tiden går så fort, samtidigt är det som att de alltid funnits i våra liv.
Allt som varit tidigare känns dimmigt och som någon annans liv.
Vad lyckliga vi är för att vi får njuta av de här underbara grabbarna!!
Allt är inte en dans på rosor, det kan det inte vara hela tiden.
Men vi älskar er så mycket och jag tänker väcka er innan jag ska till jobbet imorgon bara för att få se er min när ni ser vad som står i vardagsrummet.
Pluttisar!!

En del av en vänskap

Jag är så glad och tacksam över att Toffes syster inte bara är Toffes syster utan en väldigt fin vän.
Jag är glad över att den här fantastiska människan finns i mitt liv, och som orkar lyssna på mig. Den jag orkar prata med, och som jag kan vräka ur mig med.. Som vet att alla fula ord kanske inte alltid är blodigt allvar utan bara frustration för stunden.
Och när man gått över "känna sig ivägen"-gränsen och bara känner sig så otroligt bekväm i sällskapet.
En människa som är sig själv och som gör att delen av att bo långt ifrån sina föräldrar lättare.
Så tack, Mickis, för att du är du!!
Och att du visat att familj inte behöver betyda blodsband!

Människor runt oss.

Känner sån tacksamhet för omgivningen, vi älskar er!!

100 dagar..

En milstolpe i graviditeten är nådd imorgon. Tvåsiffrigt! 99 dagar kvar till beräknat.
Varför känns det så länge? Det är ju inte så långt, trots allt!
Vi längtar efter dig!

För tre år sen..

Såg jag ut såhär!
Jag var så ledsen och så trött, såååå trött på att vara gravid.
Och framför allt så var jag SÅÅ stor!
Standardfras när folk fick veta att det var tvillingar var "tvillingar kommer aaalltid tidigt" så det där ställde jag liksom in mig på. Tror ni att det känns som att jag gick på övertid när jag passerat vecka 35 typ?!
I vecka 39 (38+) fick jag en hinnsvepning med i stort sett löfte om att det skulle sätta igång de närmsta 48 timmarna, men bokade in en igångsättning för säkerhets skull.
Förlossningen startade INTE och
Kristihimmelfärd 2010 var det meningen att jag skulle bli igångsatt, men de insåg att de bokat in mig på röd dag och skickade hem mig igen.
Då gick luften ur mig, usch vad ledsen jag var!!
Samma helg så satte det igång spontant.
Grabbarna var beräknade till 16 maj men kom den 15e, båda vaginalt och med 8 minuter mellan.
Ofta säger folk att de aldrig skulle kunna tänka sig att "klämma ut" ett barn till efter att första är avklarat men tro mig, känslan efter att ha fått upp en kladdig underbar varelse på bröstet gav mig kraft till att kunna göra det tjugo gånger till. Kanske inte riktigt, allt gick ju väldigt bra för oss men ni förstår ungefär.
Tyckte nästan att det var värst när de skulle sy efteråt, då kändes det riktigt jobbigt. Då ville man bara bli lämnad ifred!
MEN jag önskar att någon hade berättat för mig hur det kändes att kissa första gången, eller hur första duschen kändes.
Eller känslan av att inte kunna stå upp normalt, att knappt kunna andas stående.
Man var så trött på magen att man trodde att allt efteråt skulle gå "som en dans".
Jag är ju väldigt, väldigt blodrädd och ni kan ju bara tänka er hur det är efter en förlossning (utan att skriva för mycket) och vågade nästan inte gå på toan själv med rädsla för att svimma.
Ringde på sköterskan första kvällen för att fråga om mamma kunde följa med mig medans sköterskan såg efter barnen, då fräste hon av "hur tror du att du ska klara dig hemma?"
Kan säga att det inte var givande i en sån situation, det sitter beviserligen i lite än.
Och jag kan knappt förstå att det snart är dags att göra det igen! ;)

Mammasjuk..

Idag är en sån dag då jag saknar ihjäl mig. Och jag vet att hon saknar ihjäl sig efter grabbarna.
Jag längtar efter en mamma-dotterdag, extra mycket idag och såklart inför vigsel och lilleskutt i magen. Vill helst lägga mig ner och gråta..

Grabbarna i mitt liv..

Som driver mig till vansinne!!
Klockan sex var det "jättemorgon' och jag var så trött så jag orkade inte hålla mig vaken.
Vaknade tjugo i åtta av en pojk bredvid min säng med ett spel.. Då har de vart i "skräpskåpet" och rotat.
Kommer ner och då ligger det mackor och står smör på golvet....
Man blir ju lite matt, är det något jag är dålig på nu under graviditeten så är det att vara pigg och alert på morgonen. Energin räcker inte till, vilket jag tycker är ganska sjukt.
Nu tittar de i alla fall på Blixten och jag ska ta och lyssna på lite Morgonpasset och blunda lite. För att "vakna till" ;)

Som att någon slagit mig..

Så trött är jag, så hysteriskt trött.
Så mycket tankar som snurrar och jag försöker få fäste om dem.
Ringar, kläder, skor, hår, mat, tårta, vigsel.
Barnvagn, kläder.
Kalas, tårta, måste baka bullar, måste fixa kakor, måste, måste..
Vardag, matlista, handla, se till att pengarna finns på något sätt
Jobb, ledigt, jobb, ledigt, gå hem vid midsommar, gifta oss, och sen vill jag ha semester hos mamma
Hinna med att sola och bada och njuta
Hinna med en sväng till Furuvik för att göra "någonting" den här sommaren

Det kommer bli otroligt roligt alltihop men just nu är jag bara så förbaskat jäkla trött!
Fast vardagens skitstora små bekymmer är inte roligt
Så less på att försöka pussla ihop matlistor och ändå drar skitbudgeten över hela tiden
Att komma på matlistor
Jag orkar inte
Orkar inte städa här hemma ordentligt.
Orkar BARA INTE!
Skjuter upp saker och vill bara krypa ner under täcket
Ta en lång dusch och krypa ner..
Ingen panna igång och ingen pellets
Alltså dåligt med varmvatten

MEN det har varit en fin dag ute i solen och snart ska jag gå och lägga ner mina fina underbara söner
Och jag ska pussa på dem och viska att jag älskar dem mer över allt annat
För vad vore allt värt om det inte vore för er?

Idag är bara en dålig kväll, vi har ju livet framför oss!

Tänk..

Den lilla lyssnade på mina önskningar!
Han körde på för fullt igår, jag tror att han ligger så att han snarare "stryker" omkring där inne. Eller att han sparkar loss på mina tarmar, för det är inga karatesparkar de senaste dagarna.
Men det var en skön lättnad att han körde en omgång, han ligger och småpysslar nu också.
Då blir man lugn i mammahjärtat!
Dessutom så får man mysa med världens bästa grabbar, framför Hitta Nemo för tusende gången..

Dagens kagge

Tanken är att jag ska finnas som vikarie hos förskolan fram till mitten av juni och sedan ta ut föräldraledigt med grabbarna för att ha en sommar med dem innan lillebror kommer.
Så ont som jag haft de senaste dagarna i magen och foglossningen så blir jag orolig över att inte klara mig till juni.
Ska till sjukgymnast på tisdag och jag hoppas det ger mig något bra så att jag kan jobba som vikarie tills juni. Och så hoppas jag såklart på mycket jobb!
Leon kom springandes och kramade om mig när jag kom hem, åh vad glad jag blev!!
Toffe bygger altan och jag vaktar barn, haha.
Sista planerade jobbdagen imorgon och efter jobbet ska vi veckohandla. Blir tacos imorgon, underbart!
Nu ska jag göra kvällens måsten med handlingslapp och matlista.
Och när pappan ska natta grabbarna så ska jag åka och låna skrivaren av Mickis så inbjudningarna kommer iväg någon gång :)

Gammalt inlägg

Hittade ett GAMMALT opublicerat inlägg.. Säkert över 1,5 år!

Stackars, stackars lilla Noel.. Gör ont i hjärtat!

Människor i vårt liv

Vi älskar er, tack för att ni finns!

Vänder mig själv..

Jag har hållt tillbaka mina kramar för jag avskyr att uppfattas som klängig.
Nu tänker jag vända på det och faktiskt kramas när jag känner för det.
Blir ju bara Toffe som blir offer för det här, barnen är redan utsatta för massa kramar!
Jag ger det en prova-på-period så får vi se om man nu blir så jävla glad!

Tankarna kom ikapp mig..

Ja, där stod Mickis och jag utanför Ica och fnissade lite åt en äldre kvinna (gissningsvis en mormor/farmor på ca 75-80 bast) som kom och gick med ett litet barn i barnvagn. Vad gör hon om barnet skulle bli riktigt ledset och hon måste ta barnet i famnen och skjuta vagnen framför sig? Ja, jag vet att det kanske var lite.. elakt.
Må så vara, jag skäms ändå i efterhand när jag tänkt elaka saker.
Jag tar min skuld alltså, haha!
Så tänker jag.. Om MIN mormor varit frisk och pigg, hade hon tagit med grabbarna på en vagnpromenad? Vad hade mormor haft för roll i mitt och barnens liv?
Sista åren var hemskt jobbiga för mormor, ända sen hon fick en propp i hjärnan. Den satte sig för minnet men hon glömde aldrig vilka vi var, däremot kunde hon säga saker flera gånger och lägga bort saker. Ofta var hon ledsen och grät när hon insåg att hon inte längre kunde minnas. Långtidsminnet däremot var det verkligen inget fel på, det var otroligt kul att sitta och lyssna på när hon och hennes syster pratade barndom.
Jag minns alla de här sakerna, jag minns att "alla" älskade hennes mat, att hon var en underbar och väldigt omtyckt människa. Hur vi skrattade åt henne när hon kom skumpandes på åkgräsklipparen, hur hon alltid ville göra sig extra fin med kavaj och läppstift när de skulle handla.
Eller hur ont det gör i mig när jag tänker på hur jag skulle vara nere i stugan och mormor skulle "hålla koll" på mig under en otroligt jobbig tonårsperiod. Mamma var i USA och mormor var helt plötsligt ansvarig för en tonåring och hon var över 75 år. Vad gör jag då, en skitkorkad jävla tonåring. Jo, jag försvinner i två dygn utan att svara i telefon och dyker sen upp utan förklaring. Fy fan vad det gräver i min kropp när jag tänker på vad jag utsatte henne för.
Eller alla gånger man hade så bråttom hem, varför kunde jag inte njutit av den tiden?!
Min fina, älskade mormor.
Jag kommer inte ihåg hur du gick, jag kommer inte ihåg hur du pratade och trots att jag ser kort på dig så kan jag inte minnas riktigt hur det var. Och det gör så förbannat ont, hur kan jag glömma såna saker?
Så många gånger som jag önskat att du var yngre när du fick mamma, så att jag fick mer tid med dig i vuxen ålder. Jag förstod aldrig att uppskatta dig som barn och tonåring men idag skulle jag göra så mycket för att få dig tillbaka!
Även fast jag inte var med så kan tanken på när du dog skära sönder huvudet på mig. Hur kroppspulsådern brast på dig. Att mamma satt med dig i famnen när du tog ditt sista andetag och även efter din död, strök dig över håret och plockade av dig ringarna innan det var dags att säga hej då för sista gången.
Och när jag kom till Gottbol några dagar efter din död, det var så tomt så jag orkade nästan inte vara inomhus. Du fanns inte ens där själsligt.
Det enda spåret efter att du verkligen dött där var lite blod på golvet, och tomrummet.
Jag vet, med all säkerhet, att jag träffat dig efter det. En dröm, som inte var en dröm. Jag vet att du sett och träffat grabbarna också, det berättade du för mig då.
Tack för att du kom tillbaka så att jag fick säga förlåt och att jag älskar dig!

Jag ska bli fru!

Toffe har sagt att han har en överraskning till mig när vi kom hem. Har inte kunnat föreställa mig vad det är så jag var vääldigt nyfiken igår. Min fina goa mamma skjutsade hem oss och när jag kom hem så fick jag order om att gå upp på övervåningen. Där uppe satt Toffe och på den nyuppsatta spegeln satt ett kuvert. Han bad mig öppna det och jag fick fram brevet inuti, det var en bild på två ringar. Toffe gick ner på knä och frågade om jag vill gifta mig med honom. Jag sa såklart ja, men blev nog så förvånad att jag glömde bort att bli hysteriskt glad.
Så han sa att det är jag som får bestämma när det blir av, jag vill ju gärna ha ett sommarbröllop.
Men jag är inte så mycket för kyrkobröllop och vi vill ju gärna ha det enkelt men med en stor fest efteråt. Vi får se helt enkelt!
Men efter ca fem år (och mer än fyra av dem förlovade) och snart tre barn så var det väl på tiden, hihi! :)

Lite halvtorka..

Jag har hittat Lars Keplers böcker, DOCK som e-bok så jag har läst igenom Hypnotisören på telefon. Liite krångligt men det gick, på ett dygn också!
Nu har jag krypit ner i sängen och börjat på nästa bok.
Haft en lite rastlösare dag än tidigare med mina små grabbar.
Leon är så hysteriskt rädd för en råtta (kattleksak) och skriker och gråter när den är för nära. Ni kan ju tänka er när den låg precis bredvid nappen, hahaha.
I alla fall så tvärdäckade Leon i soffan efter vällingen, vad gör hans kära bror då? Tar den lilla råttan och stryker den i Leons ansikte, hahaha. Vad brutalt egentligen!
En annan dag satt jag, mamma och barnen i vardagsrummet. Noel lutade sig mot mamma och kramade om henne och sa "jag älskar dig också mormor". Det var ett fint ögonblick kan jag lova!
Vi (Toffe och jag) säger ofta till barnen att vi älskar dem.. Haha, det gör nog alla föräldrar men det är så lätt att glömma bort de där små orden i vardagen. Hoppas grabbarna kommer bära med sig massa kärlek in i framtiden!
Jag försöker tänka mig för och fånga ögonblicken oftare, tiden kommer aldrig tillbaka!!
Nu ska jag sova, äntligen!

Den finaste kärlek jag vet!

Lilla skrutt i magen, för varje spark  så känner jag lycka och oändlig tacksamhet.
Och mina fina små grabbar, jag älskar er så högt och heligt. Vid den här tiden för tre år sen var jag helt ENORM men gud vad jag längtade efter er. Och jag mådde så dåligt, men jag skulle göra om det tusen gånger om. Och jag kommer göra samma sak för er lillebror!
Skulle kunna dö och döda för mina barn, en känsla som är lätt att dela med andra föräldrar.
Älskar er över allt annat!

Vi överlevde..

Jo då för tusan! Tågresa till Skinnskatteberg och sen buss därifrån till Örebro. Jäkligt oväntat men med två HELvilda grabbar och en dålig mamma så var det skönt att få komma ut i friska luften och kliva på bussen. Tror jag blev dålig av att det var så oerhört varmt på tåget tillsammans med åksjuka så jag mådde rejält dåligt och kände att jag skulle svimma vilken sekund som helst. Pojkarna somnade tack och lov på bussen och jag lyckades sitta och hålla tillbaka illamåendet. Men TACK för bra människor, en kvinna hjälpte mig från tåget till bussen med barn och väskor. Det hade varit tufft ensam.
Väl i Örebro så väntade mamma där och vi satte fart mot Karlskoga för Max och Maxi. Noel blev alldeles likblek efter Degerfors så jag blev rädd att han skulle kräkas, han var dålig när vi kom fram så jag la mig bredvid honom i soffan så han fick vila lite och sen efter en halvtimme - trekvart var lilla älsklingen redo igen .
Jag la mig på soffan sen och blev så trött så jag somnade till, sånt man får göra när man är hemma hos mammsen ;)
Sen har vi röjt lite och just nu lagar mamma mat. Wallenbergare, mos och ärtor.. Grabbarna leker och jag är bara så lat! Lilla pyret i magen dundrar på så jag njuter av stunden, mysigt!
Blir inte många knop till ikväll, förutom att jag tänker ta disken och en dusch innan natten.

Ingen ragata.. Eller?

Missunnar inte Toffe en utekväll, inte heller en bakisdag. Däremot missunnar jag honom att väcka mig klockan tre inatt för att han trots allt skulle lägga sig hos oss, provade att lägga ner Noel då men såklart vaknade han och låg vaken en timme. Därför känner jag mig som en ragata idag, jag har varit så trött. Powernapen förut stördes av Leon som inte ville sova fast jag gjorde ett starkt försök, haha.
Nu ska vi pigga upp hela familjen med lite våfflor, kanske går magontet över då.
Snart är det äntligen sovdags!!