Jag var så ledsen och så trött, såååå trött på att vara gravid.
Och framför allt så var jag SÅÅ stor!
Standardfras när folk fick veta att det var tvillingar var "tvillingar kommer aaalltid tidigt" så det där ställde jag liksom in mig på. Tror ni att det känns som att jag gick på övertid när jag passerat vecka 35 typ?!
I vecka 39 (38+) fick jag en hinnsvepning med i stort sett löfte om att det skulle sätta igång de närmsta 48 timmarna, men bokade in en igångsättning för säkerhets skull.
Förlossningen startade INTE och
Kristihimmelfärd 2010 var det meningen att jag skulle bli igångsatt, men de insåg att de bokat in mig på röd dag och skickade hem mig igen.
Då gick luften ur mig, usch vad ledsen jag var!!
Samma helg så satte det igång spontant.
Grabbarna var beräknade till 16 maj men kom den 15e, båda vaginalt och med 8 minuter mellan.
Ofta säger folk att de aldrig skulle kunna tänka sig att "klämma ut" ett barn till efter att första är avklarat men tro mig, känslan efter att ha fått upp en kladdig underbar varelse på bröstet gav mig kraft till att kunna göra det tjugo gånger till. Kanske inte riktigt, allt gick ju väldigt bra för oss men ni förstår ungefär.
Tyckte nästan att det var värst när de skulle sy efteråt, då kändes det riktigt jobbigt. Då ville man bara bli lämnad ifred!
MEN jag önskar att någon hade berättat för mig hur det kändes att kissa första gången, eller hur första duschen kändes.
Eller känslan av att inte kunna stå upp normalt, att knappt kunna andas stående.
Man var så trött på magen att man trodde att allt efteråt skulle gå "som en dans".
Jag är ju väldigt, väldigt blodrädd och ni kan ju bara tänka er hur det är efter en förlossning (utan att skriva för mycket) och vågade nästan inte gå på toan själv med rädsla för att svimma.
Ringde på sköterskan första kvällen för att fråga om mamma kunde följa med mig medans sköterskan såg efter barnen, då fräste hon av "hur tror du att du ska klara dig hemma?"
Kan säga att det inte var givande i en sån situation, det sitter beviserligen i lite än.
Och jag kan knappt förstå att det snart är dags att göra det igen! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar