Ja, där stod Mickis och jag utanför Ica och fnissade lite åt en äldre kvinna (gissningsvis en mormor/farmor på ca 75-80 bast) som kom och gick med ett litet barn i barnvagn. Vad gör hon om barnet skulle bli riktigt ledset och hon måste ta barnet i famnen och skjuta vagnen framför sig? Ja, jag vet att det kanske var lite.. elakt.
Må så vara, jag skäms ändå i efterhand när jag tänkt elaka saker.
Jag tar min skuld alltså, haha!
Så tänker jag.. Om MIN mormor varit frisk och pigg, hade hon tagit med grabbarna på en vagnpromenad? Vad hade mormor haft för roll i mitt och barnens liv?
Sista åren var hemskt jobbiga för mormor, ända sen hon fick en propp i hjärnan. Den satte sig för minnet men hon glömde aldrig vilka vi var, däremot kunde hon säga saker flera gånger och lägga bort saker. Ofta var hon ledsen och grät när hon insåg att hon inte längre kunde minnas. Långtidsminnet däremot var det verkligen inget fel på, det var otroligt kul att sitta och lyssna på när hon och hennes syster pratade barndom.
Jag minns alla de här sakerna, jag minns att "alla" älskade hennes mat, att hon var en underbar och väldigt omtyckt människa. Hur vi skrattade åt henne när hon kom skumpandes på åkgräsklipparen, hur hon alltid ville göra sig extra fin med kavaj och läppstift när de skulle handla.
Eller hur ont det gör i mig när jag tänker på hur jag skulle vara nere i stugan och mormor skulle "hålla koll" på mig under en otroligt jobbig tonårsperiod. Mamma var i USA och mormor var helt plötsligt ansvarig för en tonåring och hon var över 75 år. Vad gör jag då, en skitkorkad jävla tonåring. Jo, jag försvinner i två dygn utan att svara i telefon och dyker sen upp utan förklaring. Fy fan vad det gräver i min kropp när jag tänker på vad jag utsatte henne för.
Eller alla gånger man hade så bråttom hem, varför kunde jag inte njutit av den tiden?!
Min fina, älskade mormor.
Jag kommer inte ihåg hur du gick, jag kommer inte ihåg hur du pratade och trots att jag ser kort på dig så kan jag inte minnas riktigt hur det var. Och det gör så förbannat ont, hur kan jag glömma såna saker?
Så många gånger som jag önskat att du var yngre när du fick mamma, så att jag fick mer tid med dig i vuxen ålder. Jag förstod aldrig att uppskatta dig som barn och tonåring men idag skulle jag göra så mycket för att få dig tillbaka!
Även fast jag inte var med så kan tanken på när du dog skära sönder huvudet på mig. Hur kroppspulsådern brast på dig. Att mamma satt med dig i famnen när du tog ditt sista andetag och även efter din död, strök dig över håret och plockade av dig ringarna innan det var dags att säga hej då för sista gången.
Och när jag kom till Gottbol några dagar efter din död, det var så tomt så jag orkade nästan inte vara inomhus. Du fanns inte ens där själsligt.
Det enda spåret efter att du verkligen dött där var lite blod på golvet, och tomrummet.
Jag vet, med all säkerhet, att jag träffat dig efter det. En dröm, som inte var en dröm. Jag vet att du sett och träffat grabbarna också, det berättade du för mig då.
Tack för att du kom tillbaka så att jag fick säga förlåt och att jag älskar dig!
Må så vara, jag skäms ändå i efterhand när jag tänkt elaka saker.
Jag tar min skuld alltså, haha!
Så tänker jag.. Om MIN mormor varit frisk och pigg, hade hon tagit med grabbarna på en vagnpromenad? Vad hade mormor haft för roll i mitt och barnens liv?
Sista åren var hemskt jobbiga för mormor, ända sen hon fick en propp i hjärnan. Den satte sig för minnet men hon glömde aldrig vilka vi var, däremot kunde hon säga saker flera gånger och lägga bort saker. Ofta var hon ledsen och grät när hon insåg att hon inte längre kunde minnas. Långtidsminnet däremot var det verkligen inget fel på, det var otroligt kul att sitta och lyssna på när hon och hennes syster pratade barndom.
Jag minns alla de här sakerna, jag minns att "alla" älskade hennes mat, att hon var en underbar och väldigt omtyckt människa. Hur vi skrattade åt henne när hon kom skumpandes på åkgräsklipparen, hur hon alltid ville göra sig extra fin med kavaj och läppstift när de skulle handla.
Eller hur ont det gör i mig när jag tänker på hur jag skulle vara nere i stugan och mormor skulle "hålla koll" på mig under en otroligt jobbig tonårsperiod. Mamma var i USA och mormor var helt plötsligt ansvarig för en tonåring och hon var över 75 år. Vad gör jag då, en skitkorkad jävla tonåring. Jo, jag försvinner i två dygn utan att svara i telefon och dyker sen upp utan förklaring. Fy fan vad det gräver i min kropp när jag tänker på vad jag utsatte henne för.
Eller alla gånger man hade så bråttom hem, varför kunde jag inte njutit av den tiden?!
Min fina, älskade mormor.
Jag kommer inte ihåg hur du gick, jag kommer inte ihåg hur du pratade och trots att jag ser kort på dig så kan jag inte minnas riktigt hur det var. Och det gör så förbannat ont, hur kan jag glömma såna saker?
Så många gånger som jag önskat att du var yngre när du fick mamma, så att jag fick mer tid med dig i vuxen ålder. Jag förstod aldrig att uppskatta dig som barn och tonåring men idag skulle jag göra så mycket för att få dig tillbaka!
Även fast jag inte var med så kan tanken på när du dog skära sönder huvudet på mig. Hur kroppspulsådern brast på dig. Att mamma satt med dig i famnen när du tog ditt sista andetag och även efter din död, strök dig över håret och plockade av dig ringarna innan det var dags att säga hej då för sista gången.
Och när jag kom till Gottbol några dagar efter din död, det var så tomt så jag orkade nästan inte vara inomhus. Du fanns inte ens där själsligt.
Det enda spåret efter att du verkligen dött där var lite blod på golvet, och tomrummet.
Jag vet, med all säkerhet, att jag träffat dig efter det. En dröm, som inte var en dröm. Jag vet att du sett och träffat grabbarna också, det berättade du för mig då.
Tack för att du kom tillbaka så att jag fick säga förlåt och att jag älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar