14 maj 2010

Satt vi i soffan på Grindvägen och jag kände ett jättetryck nedåt, trodde att de "brottades" där inne och det var därför det gjorde ont.
Berättade det för mamma och hon tvingade ut heffaklumpen på en rask promenad, i fall att liksom.
Klockan ett på natten började det, och kom med ganska långt imellan men varje värk sparkade jag visst på Toffe. :) Klockan sex på morgonen den 15 maj kunde jag inte sova pga värkarna. In i duschen och sen försöka sova en stund till, vid nio ringde mamma förlossningen och vid tio kom vi in.
Är det verkligen TRE år sen?! Det är en klyschig mening men tiden går så fort, samtidigt är det som att de alltid funnits i våra liv.
Allt som varit tidigare känns dimmigt och som någon annans liv.
Vad lyckliga vi är för att vi får njuta av de här underbara grabbarna!!
Allt är inte en dans på rosor, det kan det inte vara hela tiden.
Men vi älskar er så mycket och jag tänker väcka er innan jag ska till jobbet imorgon bara för att få se er min när ni ser vad som står i vardagsrummet.
Pluttisar!!

För tre år sen..

Såg jag ut såhär!
Jag var så ledsen och så trött, såååå trött på att vara gravid.
Och framför allt så var jag SÅÅ stor!
Standardfras när folk fick veta att det var tvillingar var "tvillingar kommer aaalltid tidigt" så det där ställde jag liksom in mig på. Tror ni att det känns som att jag gick på övertid när jag passerat vecka 35 typ?!
I vecka 39 (38+) fick jag en hinnsvepning med i stort sett löfte om att det skulle sätta igång de närmsta 48 timmarna, men bokade in en igångsättning för säkerhets skull.
Förlossningen startade INTE och
Kristihimmelfärd 2010 var det meningen att jag skulle bli igångsatt, men de insåg att de bokat in mig på röd dag och skickade hem mig igen.
Då gick luften ur mig, usch vad ledsen jag var!!
Samma helg så satte det igång spontant.
Grabbarna var beräknade till 16 maj men kom den 15e, båda vaginalt och med 8 minuter mellan.
Ofta säger folk att de aldrig skulle kunna tänka sig att "klämma ut" ett barn till efter att första är avklarat men tro mig, känslan efter att ha fått upp en kladdig underbar varelse på bröstet gav mig kraft till att kunna göra det tjugo gånger till. Kanske inte riktigt, allt gick ju väldigt bra för oss men ni förstår ungefär.
Tyckte nästan att det var värst när de skulle sy efteråt, då kändes det riktigt jobbigt. Då ville man bara bli lämnad ifred!
MEN jag önskar att någon hade berättat för mig hur det kändes att kissa första gången, eller hur första duschen kändes.
Eller känslan av att inte kunna stå upp normalt, att knappt kunna andas stående.
Man var så trött på magen att man trodde att allt efteråt skulle gå "som en dans".
Jag är ju väldigt, väldigt blodrädd och ni kan ju bara tänka er hur det är efter en förlossning (utan att skriva för mycket) och vågade nästan inte gå på toan själv med rädsla för att svimma.
Ringde på sköterskan första kvällen för att fråga om mamma kunde följa med mig medans sköterskan såg efter barnen, då fräste hon av "hur tror du att du ska klara dig hemma?"
Kan säga att det inte var givande i en sån situation, det sitter beviserligen i lite än.
Och jag kan knappt förstå att det snart är dags att göra det igen! ;)

En liten resa..

Det var en lång, men underbar tid som vi väntade på er!

Vecka 9 ungefär..

Vecka 17 (16+4)

Vecka 19 (18+4)
I vecka 19 (18+2) var vi på ultraljud och fick
se att allting såg bra ut!

Vecka 23 (22+3)Vecka 28 (27+5)

Vecka 34 (33+5)
I vecka 33 (32+5) fick vi åka in till förlossningen pga att
värkarna hade dragit igång. De stoppade förloppet med
Bricanyl (de mest äckliga bikverkningarna jag vart med om)

vecka 37 (36+5) OJ, OJ, OJ!

Eftersom pojkarna väntade med att komma tills dagen innan BF
(BF var 16 maj) så blev sista kortet taget den 10 maj,
5 dagar innan förlossningen
vecka 40 (39+0)



Och som sagt, 5 dagar efter sista bilden
kom de små pojkarna vi väntat så på,
den 15 maj 2010! Snart 7 månader sen.

1 dag gamla i webbisautomaten

2 dagar gamla
Leon, med en födselvikt på 2742 gram och en längd på 48 cm
Storebror kom 17:05
Noel, med en födselvikt på 2710 gram och en längd på 49 cm
Lillebror kom 17:13

Den bästa dagen i mitt liv!!

16/5-10

Egentligen var det ju meningen att jag skulle blivit igångsatt den 12 maj, men tydligen så glömde (?) läkaren att det var röda dagar och mycket personal tagit ut extra ledigt. Så vi blev hemskickade för att komma tillbaka på måndag igen för igångsättning. Blev fruuuktansvärt ledsen och besviken eftersom kroppen var tung och jag hade ont. Jag fick då en hinnsvepning om det skulle sätta igång spontant. ( Då kunde de tydligen ringa in folk) Men gick både torsdag den 13e och fredag den 14 utan att något hände.

Kvällen den 14 maj så hade mamma och jag färgat håret och grejat och när jag sedan sätter mig ner i soffan börjar jag känna ett oerhört tryck bak mot ryggen. Tror givetvis att det är en tvilling som trycker och skäller lite på honom. Men tänkte att det kan ju inte skada att ta en kvällspromenad, bara ifall att.. Vi kommer hem igen och mamma lägger sig för att sova på soffan och Toffe och jag går och lägger oss, klockan var då runt kvart i ett. Toffe fick ett sms vid ett och fick hämta sin alldeles för fulla bror och när han kom tillbaka så gick han och la sig bredvid mig ( klockan var då cirka 01.30) Jag började då få ont i höfter och rygg, försökte lägga en kudde under höfterna för att lätta upp foglossningen (hahaha, trodde jag att det var, ja. ) När det inte gick över så försökte jag många gånger somna om, men hade i sömnen legat och sparkat på Toffe under varje värk så han var vaken princip hela natten han också. För varje värk som kom tänkte jag att under nästa så väcker jag Toffe och mamma, men eftersom jag inte var helt säker på att det faktiskt var riktiga värkar så ville jag inte. Till slut fick jag väcka mamma, vi kom överens om att jag skulle prova att duscha och hjälpte inte det så skulle vi ringa. Satt i duschen en stund, men kände inte av samma smärta så jag sa till mamma att jag la mig en stund till om jag kunde somna. Cirka 20 minuter senare är det outhärdligt så medans jag gick på toa och försökte kissa så ringde mamma förlossningen och förklarade läget. Vi var varmt välkomna in! Visst, tänkte jag.. Då får vi åka upp och vända igen, som de tidigare gångerna. Precis innan vi åkte så kom det även blod på pappret tillsammans med lite slem.
15 maj, 09:45
Men vi kom upp till förlossningen, och jag hade ju tänkt tagit trapporna upp så jag skulle få lite starkare värkar men när vi var framme så blev det hissen. Hade så jäkla ont genom varje värk. Kom upp och ringde på klockan och blev insläppta, blev visade in till ett rum och där låg allt framme. Var lite kissnödig men det kom inte många droppar. Fick lägga mig i rummet med en CTG och allt såg bra ut. Livmodertappen var tydligen 1 cm (har hört olika från olika läkare hela tiden) och jag var öppen 4 cm med glatt hinna. Tvilling ett låg fixerad i bäckenhålan och tvilling två låg rörlig över bäckeningången.
10:42
Alla hjärtljud såg toppen ut så vi låg kvar en stund, hade cirka 2 värkar på 10 min men de var otroligt intensiva redan från start. Blev erbjuden lustgas och provade också detta. Tyckte inte det hade någon god effekt utan blev bara yr och snuskig i huvudet av den.
11:05
Tvilling ett får en skalpelektrod i huvudet och därmed går även fostervattnet, vilket var rent och alldeles utmärkt.
Samtidigt så tilltar värkarna något otroligt och jag börjar gråta genom värkarna, försöker fokusera på andningen men gråta och gny HÖGT hjälpte mer.
11:40
Fick info om ryggbedövning (EDA) och barnmorskan beställde sedan efter infon en sån av narkosläkaren. Kände mig otroligt trygg och lugn i hans sällskap trots kraftiga värkar och att jag var tvungen att ligga helt stilla under tiden.
12:06
Här spydde jag en sväng och mådde väldigt illa.

12:35
En stund efter så känner jag inte värkarna längre, trots att det visar på kurvan. Försöker under tiden jag inte är tillkopplad till CTG att kissa, men får inte fram en droppe.

12:55
De kontrollerar en gång till hjärtljuden och sedan börjar de diskutera att starta med Syntocinonstimulering ( vet ej riktigt vad detta är)

13:20
Slangen till EDAn har lossnat från pumpen och jag får OTROLIGT kraftiga värkar igen. Narkosläkaren beordrar Marcain utspätt med NaCI, antar att detta är bedövningsmedlet ;-)

13:25
Hade inte öppnat mig något mer sedan barnmorskan kontrollerade, var då öppen 5 cm och huvudet på ettan över spinae. I samråd med en läkare så sätter man Oxytocindropp och jag övervakas hela tiden med en CTG.

13:55
Fick oerhörda smärtor i höfterna/skinkorna och lejde min tålmodiga mor till att massera mig, hjälpte en hel del och är tacksam över att hon hjälpte till. De höjer droppet lite ytterligare. Skriker och gråter genom varje värk.

14:15
CTGn ser fortfarande bra ut och tvilling ett har "slutroterat" nedom spinae och läkarna pratar om starkare dropp.

15:00
Jag undersöks igen och nu är jag öppen ÅTTA CENTIMETER.

15:15
Får en ny dos med lite EDA för att kunna andas lite mellan värkarna. Skriker högt när varje värk kommer, trots bedövning så trycker det något oerhört bakåt. Mamma och Toffe trycker på höften och skinka (ligger på sidan) efter mina order för att jämna ut trycket lite. CTGn ser jättebra ut och jag har 4-5 värkar / 10 minuter.

15:35
Efter att inte kunnat kissat på princip hela dagen eller natten innan så töms jag på urin, så vi slapp den detaljen under krystvärkarna.

15:45
Får ytterligare dos EDA för att kunna andas, och pratar mellan vissa värkar hela normalt och lugnt men tappar fattningen under värkarna och skriker allt jag har. Ber min mamma och min stackars sambo att de ska hjälpa mig, att ta mig därifrån, att jag inte orkar mer osv..

16:00
Är öppen 10 cm och vi väntar bara på att krystvärkarna ska komma igång.

16:40 - 17:05
Helt öppen och ligger på sidan, har ena benet i högt läge medans andra benet är uppdraget mot magen. Får spontana krystvärkar och det ser bra ut. CTGn såg bra ut och de höjde droppet lite grann. Krystade och krystade när jag kände att det gick att krysta. Låg fortfarande på sidan, men helt plötsligt blev det lite bråttom. Barnmorskan slängde på sig förkläde och handskar och ville att jag skulle komma över på rygg. Det ville absolut inte jag, men jag kände inte att det var läge att streta emot när det tryckte så pass mycket. Trodde att jag skulle dö, jag skrek och skrek och skrek! Efter att ha krystat ordentligt så var det inte bara jag som skrek längre, utan vår första son! Fick upp en slemmig liten kropp på bröstet, tittade på honom och försökte förstå. Kände hur navelsträngen stränade lite men det löste sig ju så fort de klippte den. Jag grät och tittade på min sambo, pappan till denna underbara varelse och han gjorde sig redo att ta ettan till bröstet medans tvåan kom. De styrde ner nummer två i förlossningskanalen och han låg jätte fint.

17:10
De höjde droppet en hel del för att nummer två skulle komma till världen, han passerade spinae och då spräckte de fosterhinnan. Då kom krystvärkarna tillbaka igen och jag var redo än en gång. De satte en elektrod på tvåan för säkerhetens skull 17:11,

men 17:13 kom våran andra son ut. Även han kom upp på mitt bröst, kunde inte förstå det!! Fick sedan ettan också medans jag krystade ut moderkakan och barnmorskan masserade min mage. Blev sedan sydd, men jag ville helst bli lämnad ifred. Det kändes nästan värre när hon skulle sy än när barnen kom ut. Mycket lustigt, va?
Barnmorskan såg att en bit av livmodermunnen blivit avsliten, men eftersom jag inte blödde därifrån så gjordes ingen åtgärd.

17:30
När allting var klart la dem barnen på sängen bredvid och jag fick resa mig försiktigt. Såg då min mage, VILKEN SÄCK ALLTSÅ!! :-P Barnmorskan kom in då och då och masserade min mage för att få ut det värsta av det som var kvar. Fick också lite dropp för att jag inte skulle blöda för mycket.

18:45
Sitter upp och ammar, har druckit lite vatten men helt plötsligt spyr jag upp allting. Blodtryck på 146/99 och har en puls på 105. Blöder helt normalt och har blött ungefär 700 ml. Ammar min ena son liggandes med min andra son tätt intill.

19:20
Blodtryck 110/72 och puls på 95. Blir än en gång masserad på magen och får sedan fika.

20:30
Sitter upp och fikar, blöder inom normalgränserna.

20:48
Det visar sig att jag har fått positiv på odlingsprov för GBS och barnen ska därefter kontrollerar var 8 timme och är resp (andetag per minut) högre än 40 så ska de kontrolleras var 4 timme. Men barnen mår bra.

Pojkarna badas och kontrolleras.
Tvilling nummer ett (Leon) vägde 2742 gram och var 48cm lång och kom ut 17:05, tvilling nummer två (Noel) vägde 2710 och var 49 cm lång och kom 17:13, alltså med åtta minuters mellanrum. Vilket förövrigt var långt ifrån vikterna på senaste ultraljudet, men är oerhört glad över att det inte skiljer så mycket på dem. Så den 15/5 2010 17:05 och 17:13 i graviditetsvecka 39+5 blev jag en oerhört stolt tvåbarnsmamma!!


Sedan får jag duscha, det är oerhört skönt trots att jag blir yr och sådär. Har dock inte kunnat kissa än, blir sedan flyttad till BB avdelningen.
Toffe mår dåligt och vill åka hem och bada och vila så mamma stannar under natten. Jag är fruktansvärt trött och somnar flera gånger när någon av dem ligger hos mig medans den andra ligger hos mamma.
Blöder en del men lyckas få sova någon timme i taget och dagen idag har bara rullat på. Tyvärr åkte mamma hem men toffe kom. Leon var gnällig och tuttsjuk hela tiden, medans Noel låg och sov i sängen. Nu är det tvärtom och Noel är riktigt hungrig/närhetssugen, dock åt han sämre idag så han kommer väl igång nu på natten.

Borde sova istället för att skriva men får ingen ro riktigt. Längtar faktiskt redan hem men vill att mjölken rinner till och amningen kommer igång innan det är dags. Kanske bara ångrar mig sen!


Försöker ta en tupplur nu. Tack för att du orkade läsa.

Kram