Ännu en mammadag..

Idag saknar jag mamma sådär extra mycket igen.
Det var min fina mamma som satt i, nästan, timmar och kände på min mage när grabbarna låg i magen. Det var mamma som åkte 50 mil flera gånger till förlossningen i Hudiksvall bara för att få vända hem igen när det var falsk alarm.
Mamma som tittade på kläder, skötbord, byrå..
Mamma som skämde bort oss med att laga mat, städa och vara helt fantastisk när hon hälsade på.
Och nu är det dags igen, för nästa lilla pyre, och det är 40 mil igen.
Och det gör så förbannat ont, jag försöker att inte tänka på det så ofta men ibland släpper det och jag har lust att fly.
Man har nog en tendens att känna sig extra ensam under en graviditet, det är nog svårt för Toffe att sätta sig in också.
Hur glad jag skulle bli om han skulle gå fram spontant och klappa på magen, känna när lilla pyret sparkar.
Det är lätt att känna sig ivägen och för mycket. Han glömmer nog bort att det ligger en liten människa där inne, att det är tungt och jobbigt för kroppen att köra på som vanligt.
Jag har klarat mig väldigt bra, bortsett från det hysteriska illamåendet som gjorde mig sängliggandes i tre - fyra dagar, men när foglossningen sätter igång så vill jag gråta. Det gör så djävulskt ont och jag orkar inte köra på hemma som jag oftast brukar.
Det är en satans berg-och-dal-bana att vara gravid, att bara vara Emma är en jäkla åktur.. Haha!
Bryt ihop som satan och kom igen..

Mammasjuk..

Idag är en sån dag då jag saknar ihjäl mig. Och jag vet att hon saknar ihjäl sig efter grabbarna.
Jag längtar efter en mamma-dotterdag, extra mycket idag och såklart inför vigsel och lilleskutt i magen. Vill helst lägga mig ner och gråta..

Just idag..

Idag, när jag tittar ut genom fönstret och det ser ta mig fan ut såhär, då längtar jag tillbaka till huset i Kristinehamn. Till mindre snö, till friheten med en egen trädgård.. Jag saknar en hobby, jag saknar vänner, jag bara saknar..
Jag har sån kvällsångest nu. Grabbarna ska nattas, sen är det fortfarande ljust när de somnat. Jag har ingen lust att sitta i soffan, ingen lust att ligga kvar och vila. Jag har ingen lust med någonting. Usch!
Tack och lov är dagen snart slut och imorgon får jag välkomna en ny vecka.
Har lite typiska preggotankar också. Orkar bara inte ta tag i dem!

Tankarna kom ikapp mig..

Ja, där stod Mickis och jag utanför Ica och fnissade lite åt en äldre kvinna (gissningsvis en mormor/farmor på ca 75-80 bast) som kom och gick med ett litet barn i barnvagn. Vad gör hon om barnet skulle bli riktigt ledset och hon måste ta barnet i famnen och skjuta vagnen framför sig? Ja, jag vet att det kanske var lite.. elakt.
Må så vara, jag skäms ändå i efterhand när jag tänkt elaka saker.
Jag tar min skuld alltså, haha!
Så tänker jag.. Om MIN mormor varit frisk och pigg, hade hon tagit med grabbarna på en vagnpromenad? Vad hade mormor haft för roll i mitt och barnens liv?
Sista åren var hemskt jobbiga för mormor, ända sen hon fick en propp i hjärnan. Den satte sig för minnet men hon glömde aldrig vilka vi var, däremot kunde hon säga saker flera gånger och lägga bort saker. Ofta var hon ledsen och grät när hon insåg att hon inte längre kunde minnas. Långtidsminnet däremot var det verkligen inget fel på, det var otroligt kul att sitta och lyssna på när hon och hennes syster pratade barndom.
Jag minns alla de här sakerna, jag minns att "alla" älskade hennes mat, att hon var en underbar och väldigt omtyckt människa. Hur vi skrattade åt henne när hon kom skumpandes på åkgräsklipparen, hur hon alltid ville göra sig extra fin med kavaj och läppstift när de skulle handla.
Eller hur ont det gör i mig när jag tänker på hur jag skulle vara nere i stugan och mormor skulle "hålla koll" på mig under en otroligt jobbig tonårsperiod. Mamma var i USA och mormor var helt plötsligt ansvarig för en tonåring och hon var över 75 år. Vad gör jag då, en skitkorkad jävla tonåring. Jo, jag försvinner i två dygn utan att svara i telefon och dyker sen upp utan förklaring. Fy fan vad det gräver i min kropp när jag tänker på vad jag utsatte henne för.
Eller alla gånger man hade så bråttom hem, varför kunde jag inte njutit av den tiden?!
Min fina, älskade mormor.
Jag kommer inte ihåg hur du gick, jag kommer inte ihåg hur du pratade och trots att jag ser kort på dig så kan jag inte minnas riktigt hur det var. Och det gör så förbannat ont, hur kan jag glömma såna saker?
Så många gånger som jag önskat att du var yngre när du fick mamma, så att jag fick mer tid med dig i vuxen ålder. Jag förstod aldrig att uppskatta dig som barn och tonåring men idag skulle jag göra så mycket för att få dig tillbaka!
Även fast jag inte var med så kan tanken på när du dog skära sönder huvudet på mig. Hur kroppspulsådern brast på dig. Att mamma satt med dig i famnen när du tog ditt sista andetag och även efter din död, strök dig över håret och plockade av dig ringarna innan det var dags att säga hej då för sista gången.
Och när jag kom till Gottbol några dagar efter din död, det var så tomt så jag orkade nästan inte vara inomhus. Du fanns inte ens där själsligt.
Det enda spåret efter att du verkligen dött där var lite blod på golvet, och tomrummet.
Jag vet, med all säkerhet, att jag träffat dig efter det. En dröm, som inte var en dröm. Jag vet att du sett och träffat grabbarna också, det berättade du för mig då.
Tack för att du kom tillbaka så att jag fick säga förlåt och att jag älskar dig!

Vem vet mest?

Det är det som är på svt24 just nu och jag orkar inte byta kanal.
Gav mig aldrig iväg till Miroi imorse för jag hade så ont i ryggen, låg kvar i sängen till halv tio ungefär. Trippade (läs: släpade mig) ner för trappen, är så stel på morgonen så det går segt, och hämtade lite gröt och lite kaffe.
Varm Oboy har varit en helt sjuk craving, det var det även förra gången men känner att det är dags att lugna sig med det nu när jag inte kräks varje dag. Tänker inte bli någon tungviktare den här gången. Ligger på cirka + 3-4 kg nu, och jag tänker inte banta men tänker se till så att det inte drar iväg.
Ska ju återgå till styrketräningen sen också, längtar redan och önskar jag kunde åka till gym nu när jag sålt av hemmagymmet men man kan visst inte få allt.
Däremot är jag helt sjukt äckelmagad, knappt så jag kan förstå det själv.
När jag åt en matlåda med spagetti och köttfärssås så fick jag en sån där liten broskbit i munnen och kräktes upp all mat.
Hände även när jag var på dagis och jobbade, då var jag tvungen att spy men eftersom ingen såg något så låtsades jag inte om det.
Känslig för mycket såna äckliga saker, och sen jag var hos mamma och fick en jävla benbit i kycklingen så har jag inte ätit kyckling. Kan få kväljningar bara jag tänker på det, haha.
Slutpratat om massa äckel och till roligare saker.
Har längtat sådär oändligt mycket efter sommaren idag. Med picknickar, sol, bad, regn och två fina sommarbarn!
Avslutar inlägget med lite sommarbilder, medans lilleskutt gör konster även ikväll.

Det BLEV en deppdag..

Vilket gör mig ännu mer envis och än mindre social.. Ska ta med mig grabbarna ut och sparka på snön en stund. FAN vad jag avskyr vintern!! Längtar efter att få släppa ut kottarna i galonställ och simma i vattenpölar, jag hade gärna också simmat runt i en sunkig vattenpöl då om jag kunde.

Den 21e..

Åker jag ner till mamma, wiiihoo! Grabbarna bus och jag tar tåget från Gävle, dit Toffe skjutsar oss, till Örebro där mamma möter upp oss. Då ska jag passa på att jobba, umgås med Mia som flyr landet i ett halvår och bara vara lite. Vad jag längtar!!

Lite sådär.

Tills planerna är klara så ska jag nog söka TP, alltså Teleperformance.. Och jag har lite ont i magen efter att jag jobbat på Transcom men jag måste för fan få in mer pengar. Ont i magen varje månad är skit, nu hoppas jag för guds skull att jag kan hamna på företag och kanske slipper ont i magen varje dag. Sista dagarna på Transcom så ville jag hellre köra av vägen än att åka dit, jag funderade på hur skadad jag skulle bli i 100km/h. Jag ville ju inte dö, bara vara för skadad för att jobba. DÅ är det INTE värt det!
Jag hoppas att jag kan orka stå ut även om det inte känns bra.

Enda som gör mig gråtfärdig är att jag så gärna vill åka hem till mamma, och nu vet jag inte hur det ska bli. Nu har jag ju inte fått något jobb än men jag hoppas för fan att jag hinner "hem" först.


Jaja, P3 dokumentär i mitt onda öra och baaara fyra timmar kvar. FML

Längtar hem..

Så fruktansvärt ikväll
Längtar efter vänner
Längtar efter asfalt
Som kan fylla mina hål

Sorg..

Känner sån otrolig sorg när magkänslan säger mig att det inte blir fler barn än grabbarna.
Men jag vet att det kommer komma annat i livet, man kan inte ta på sig mer än vad man orkar.
Vi kommer kunna glädjas åt djur, jag kommer kunna engagera mig i grabbarna och deras intressen.
Truth? Jag har längtat efter ett barn till men det kommer nog aldrig hända.
Men livet går vidare, vi har två friska fina pojkar som jag behöver all energi till.
Vi klarar oss!
Lite onödiga tankar bara..

Det positiva..

Ikväll vill jag inte tänka på eller skriva om det negativa utan försöker lägga fokus på det positiva.
Barnen GIVETVIS!
Tränings framstegen som rullar fram skönt
Periodiska fastan som funkar riktigt bra
Mickis, Tomas och Theo (o det kommer bli så tomt när de åker bort)
Att jag bara blir starkare i mig själv
Mina vänner, som jag saknar oerhört mycket men som jag finns där o hoppas de vet att det är ömsesidigt!
Mina underbara föräldrar som jag saknar så det gör ont
Min bror som jag också saknar tokmycket
What doesn't kill you makes you a fighter, helt enkelt!!

Jag kan inte ljuga för dig

Jag längtar efter att åka hem
Har ju inte ens skrivit in mig klart på arbetsförmedlingen eller skolat in grabbarna men ja, så kan det gå!
Saknar det redan nu o ska bli så skönt att få hälsa på!

Extra mycket!

Idag saknar jag mina vänner EXTRA mycket.. Saknar att skratta så tårarna sprutar. Får inte dröja för länge!!

Vissa dagar..

En del dagar saknar jag dig så att det gör ont, mormor. Usch! Igår och idag har jag tänkt på dig extra mycket.. Igår när vi var hos morfar, det luktade från när morfar eldade och jag kände den friska luften som blir på landet. Det luktade precis som när vi var små, all tid som vi tillbringade hos er. Varför kan man inte hämta tillbaka dem man älskar?! Eller idag när jag skulle plocka upp bär till pojkarna. En sån liten sak som en låda som du skrivit på, sånt gör mig ledsen. Jag önskar så att du fanns här hos oss, så som du var innan du blev sjuk. Jag älskar dig, och jag hoppas att du är med oss ändå.