Lite ilska

I området vi bor så springer det mycket katter, och Polarn är en av dem.
Han har alltid följt med människor, går och kollar läget överallt osv.
För ett tag sen så sa en av grannarna till Toffe att Polarn hade kissat utanför honom, och nästa gång det händer så kommer han skjuta honom.
Efter det har jag försökt få in Polarn så fort vi ska åka någonstans, och har faktiskt tyckt att det varit lite obehagligt.
Och idag så sa en annan granne att Polarn bajsar "överallt" och att vi borde kastrera honom. HUR kan han som knappt är ute veta att Polarn bajsar överallt, och att det verkligen är han?
OCH att en katt bajsar avhjälps inte med en kastrering.
Och vad är ÖVERALLT? Det är katter som sprungit på gräsmattorna och bajsat långt innan Polarn flyttade hit.
Han sa i alla fall att han kunde "knäppa" honom nästa gång, så att vi "blir av med honom" ??!!
Jag kan ju inte gå och jaga Polarn när han är ute, det är inte ens möjligt. Jag kan självklart hålla honom inne, vilket förövrigt verkar säkrast (?!), men jag blir arg och förbannad.
Och jävligt ledsen..
Behövde skriva av mig lite för att kunna somna gott nu.
Och ändrade planer, blir Gävle imorgon och hämta en vagn.. Wiihooo!!
Har sällskap av Polarn i sängen, över halva min mage ligger han på. Och blir sparkad på!

Magkänslan..

Uurk säger jag bara, för något är fel!

Det lilla livet..

Det lilla livet, som tar upp mitt liv.
Den lilla människan som är helt galen där inne!!
Har fortfarande svårt att förstå att det är någon där inne, trots att vi gått igenom det här en gång.
Och appropå annat, vad det känns som man plötsligt är mil från varandra bara för att jag jobbat två dagar. Den tredje blir imorgon och det är Mount Everest mellan oss.
Vi får se vad helgen bjuder på, förhoppningsvis familjevänliga känslor.
Kalas på lördag och lite bröllopsshopping på söndag.
Vi klättrar över det!

Sådär ingenting..

Jag vet inte vad jag är, glad eller ledsen..
Eller ledsen, men lite.. Trött och tom!
Och fortsätter känslan med Sofias Änglar, men hoppas på glädje därifrån då det är "Så gick det sen"

14 maj 2010

Satt vi i soffan på Grindvägen och jag kände ett jättetryck nedåt, trodde att de "brottades" där inne och det var därför det gjorde ont.
Berättade det för mamma och hon tvingade ut heffaklumpen på en rask promenad, i fall att liksom.
Klockan ett på natten började det, och kom med ganska långt imellan men varje värk sparkade jag visst på Toffe. :) Klockan sex på morgonen den 15 maj kunde jag inte sova pga värkarna. In i duschen och sen försöka sova en stund till, vid nio ringde mamma förlossningen och vid tio kom vi in.
Är det verkligen TRE år sen?! Det är en klyschig mening men tiden går så fort, samtidigt är det som att de alltid funnits i våra liv.
Allt som varit tidigare känns dimmigt och som någon annans liv.
Vad lyckliga vi är för att vi får njuta av de här underbara grabbarna!!
Allt är inte en dans på rosor, det kan det inte vara hela tiden.
Men vi älskar er så mycket och jag tänker väcka er innan jag ska till jobbet imorgon bara för att få se er min när ni ser vad som står i vardagsrummet.
Pluttisar!!

En del av en vänskap

Jag är så glad och tacksam över att Toffes syster inte bara är Toffes syster utan en väldigt fin vän.
Jag är glad över att den här fantastiska människan finns i mitt liv, och som orkar lyssna på mig. Den jag orkar prata med, och som jag kan vräka ur mig med.. Som vet att alla fula ord kanske inte alltid är blodigt allvar utan bara frustration för stunden.
Och när man gått över "känna sig ivägen"-gränsen och bara känner sig så otroligt bekväm i sällskapet.
En människa som är sig själv och som gör att delen av att bo långt ifrån sina föräldrar lättare.
Så tack, Mickis, för att du är du!!
Och att du visat att familj inte behöver betyda blodsband!

Människor runt oss.

Känner sån tacksamhet för omgivningen, vi älskar er!!

Ännu en mammadag..

Idag saknar jag mamma sådär extra mycket igen.
Det var min fina mamma som satt i, nästan, timmar och kände på min mage när grabbarna låg i magen. Det var mamma som åkte 50 mil flera gånger till förlossningen i Hudiksvall bara för att få vända hem igen när det var falsk alarm.
Mamma som tittade på kläder, skötbord, byrå..
Mamma som skämde bort oss med att laga mat, städa och vara helt fantastisk när hon hälsade på.
Och nu är det dags igen, för nästa lilla pyre, och det är 40 mil igen.
Och det gör så förbannat ont, jag försöker att inte tänka på det så ofta men ibland släpper det och jag har lust att fly.
Man har nog en tendens att känna sig extra ensam under en graviditet, det är nog svårt för Toffe att sätta sig in också.
Hur glad jag skulle bli om han skulle gå fram spontant och klappa på magen, känna när lilla pyret sparkar.
Det är lätt att känna sig ivägen och för mycket. Han glömmer nog bort att det ligger en liten människa där inne, att det är tungt och jobbigt för kroppen att köra på som vanligt.
Jag har klarat mig väldigt bra, bortsett från det hysteriska illamåendet som gjorde mig sängliggandes i tre - fyra dagar, men när foglossningen sätter igång så vill jag gråta. Det gör så djävulskt ont och jag orkar inte köra på hemma som jag oftast brukar.
Det är en satans berg-och-dal-bana att vara gravid, att bara vara Emma är en jäkla åktur.. Haha!
Bryt ihop som satan och kom igen..

För tre år sen..

Såg jag ut såhär!
Jag var så ledsen och så trött, såååå trött på att vara gravid.
Och framför allt så var jag SÅÅ stor!
Standardfras när folk fick veta att det var tvillingar var "tvillingar kommer aaalltid tidigt" så det där ställde jag liksom in mig på. Tror ni att det känns som att jag gick på övertid när jag passerat vecka 35 typ?!
I vecka 39 (38+) fick jag en hinnsvepning med i stort sett löfte om att det skulle sätta igång de närmsta 48 timmarna, men bokade in en igångsättning för säkerhets skull.
Förlossningen startade INTE och
Kristihimmelfärd 2010 var det meningen att jag skulle bli igångsatt, men de insåg att de bokat in mig på röd dag och skickade hem mig igen.
Då gick luften ur mig, usch vad ledsen jag var!!
Samma helg så satte det igång spontant.
Grabbarna var beräknade till 16 maj men kom den 15e, båda vaginalt och med 8 minuter mellan.
Ofta säger folk att de aldrig skulle kunna tänka sig att "klämma ut" ett barn till efter att första är avklarat men tro mig, känslan efter att ha fått upp en kladdig underbar varelse på bröstet gav mig kraft till att kunna göra det tjugo gånger till. Kanske inte riktigt, allt gick ju väldigt bra för oss men ni förstår ungefär.
Tyckte nästan att det var värst när de skulle sy efteråt, då kändes det riktigt jobbigt. Då ville man bara bli lämnad ifred!
MEN jag önskar att någon hade berättat för mig hur det kändes att kissa första gången, eller hur första duschen kändes.
Eller känslan av att inte kunna stå upp normalt, att knappt kunna andas stående.
Man var så trött på magen att man trodde att allt efteråt skulle gå "som en dans".
Jag är ju väldigt, väldigt blodrädd och ni kan ju bara tänka er hur det är efter en förlossning (utan att skriva för mycket) och vågade nästan inte gå på toan själv med rädsla för att svimma.
Ringde på sköterskan första kvällen för att fråga om mamma kunde följa med mig medans sköterskan såg efter barnen, då fräste hon av "hur tror du att du ska klara dig hemma?"
Kan säga att det inte var givande i en sån situation, det sitter beviserligen i lite än.
Och jag kan knappt förstå att det snart är dags att göra det igen! ;)

Mammasjuk..

Idag är en sån dag då jag saknar ihjäl mig. Och jag vet att hon saknar ihjäl sig efter grabbarna.
Jag längtar efter en mamma-dotterdag, extra mycket idag och såklart inför vigsel och lilleskutt i magen. Vill helst lägga mig ner och gråta..

Grabbarna i mitt liv..

Som driver mig till vansinne!!
Klockan sex var det "jättemorgon' och jag var så trött så jag orkade inte hålla mig vaken.
Vaknade tjugo i åtta av en pojk bredvid min säng med ett spel.. Då har de vart i "skräpskåpet" och rotat.
Kommer ner och då ligger det mackor och står smör på golvet....
Man blir ju lite matt, är det något jag är dålig på nu under graviditeten så är det att vara pigg och alert på morgonen. Energin räcker inte till, vilket jag tycker är ganska sjukt.
Nu tittar de i alla fall på Blixten och jag ska ta och lyssna på lite Morgonpasset och blunda lite. För att "vakna till" ;)

Vaknar upp..

Med två vakna barn bredvid mig, klockan 22:30.
Men jag möts av en delning av min gudmor på facebook som jag vill hylla!!
Läs det HÄR och tänk dig för innan du dömmer någon!!

Dumma människor..

Och jag som blir sådär extra arg just nu och bara vill skriva av mig!!
En tvåårig pojke som har gått bort efter att ha glömts bort i en bil.
Folk verkar tro att han har gjort det med flit, "folk borde inte ha barn" blablabla.
Vad dumma ni är!! Pappan brukar vanligtvis inte skjutsa barnet, han kanske hade det stressigt, tankarna på annat håll.. Det är ingen ursäkt, men det är en förklaring!!
Jag fick höra att det var det dummaste någon hört när jag skrev att pappan inte gjort det här med flit MEN det är fortfarande fruktansvärt! Men då finns det massa anledningar till att han är en helt fruktansvärd förälder..
Det var ett misstag som fick en fruktansvärd utgång, men det var fortfarande ett MISSTAG!!
På en arbetsplats, med jobb så sitter han kanske inte med tankar på sitt barn och den här dagen var hans hjärna kanske inte annorlunda inställd på.
Tycker det är VIDRIGT hur en del människor dömmer en annan människa! Jag tycker också att det är fruktansvärt att ett litet barn har dött, men jag tror inte på att pappan var en sämre förälder för det.
Den här pappan kommer leva med det här resten av sitt liv, det räcker för att ta sönder en människa. Då behöver man inte alla dumma människor!!

Sliter mitt hååår!!

06:20 stod Noel på Toffes sida och sa att han hade bajsat.. "Gå till mamma" viskar Toffe tillbaka och önskade nog att jag inte hörde det.
Suck, suck, suck! Bara att byta blöja, försökte krypa ner i sängen igen. Lyssnade på lite Morgonpasset och typ tio i sju blev jag så trött igen och trodde att jag skulle få somna om igen. Jo, eller hur??
"Gå ner äta macka" sa Noel.. Det vet jag precis vad det betyder så var bara att kliva upp.
Väl nere gick det bra med Leon men med Noel bröt helvetet lös. Fel macka, sur Noel, sur mamma..
Men vi återhämtade oss och även fast jag är lite bitter much över att få kliva upp ensam och först varje morgon så ser jag fram emot dagens barnmorskebesök.
Och idag fyller min fina, snart, svägerska Mickis år. Det låter ju väldigt fint med svägerska :D
Och det låter väldigt bra med 25 år, herregud!!
Imorgon är det kosläpp och på fredag hoppas jag att det blir Hudik om nu planerna har gått i lås. Jag är dålig på uppföljning!
Uppbokad på några dagars jobb nästa vecka och veckan därpå, det blir nog bra.

Som att någon slagit mig..

Så trött är jag, så hysteriskt trött.
Så mycket tankar som snurrar och jag försöker få fäste om dem.
Ringar, kläder, skor, hår, mat, tårta, vigsel.
Barnvagn, kläder.
Kalas, tårta, måste baka bullar, måste fixa kakor, måste, måste..
Vardag, matlista, handla, se till att pengarna finns på något sätt
Jobb, ledigt, jobb, ledigt, gå hem vid midsommar, gifta oss, och sen vill jag ha semester hos mamma
Hinna med att sola och bada och njuta
Hinna med en sväng till Furuvik för att göra "någonting" den här sommaren

Det kommer bli otroligt roligt alltihop men just nu är jag bara så förbaskat jäkla trött!
Fast vardagens skitstora små bekymmer är inte roligt
Så less på att försöka pussla ihop matlistor och ändå drar skitbudgeten över hela tiden
Att komma på matlistor
Jag orkar inte
Orkar inte städa här hemma ordentligt.
Orkar BARA INTE!
Skjuter upp saker och vill bara krypa ner under täcket
Ta en lång dusch och krypa ner..
Ingen panna igång och ingen pellets
Alltså dåligt med varmvatten

MEN det har varit en fin dag ute i solen och snart ska jag gå och lägga ner mina fina underbara söner
Och jag ska pussa på dem och viska att jag älskar dem mer över allt annat
För vad vore allt värt om det inte vore för er?

Idag är bara en dålig kväll, vi har ju livet framför oss!

Lilla du..

Jag skulle så gärna vilja veta hur du mår där inne! Nu har du varit lugn, SUPERlugn i två dagar och jag skulle vilja veta vad du pysslar med.
Och jag vet att vi ska få lyssna på dig på onsdag, men det känns långt och just nu väldigt frustrerande.
Kan du inte göra en volt, så det känns som att hela mitt inre möblerar om?
Bara så att jag vet att du mår bra.

Ibland deppar man, fast det är sol!

Det är verkligen jättefint väder ute idag, det borde värma upp mig inifrån.. På sätt och vis gör det väl det men ibland känns det lite tyngre, och med alla känslor under graviditeten så har jag inte lika lätt att tackla motgångar.
Och så blir jag lite extra ledsen när jag tappar så mycket hår och naglarna spricker sönder.
Det blir ljusare, det vet jag, men det känns svart ibland.
Man måste bara se till att simtagen håller en över ytan.

Det som började så bra..

Förberett Leon på dagis och allt började så bra.
Tills vi kom till dagis och han är jätteledsen.. Fan vad jobbigt det är!!
Dessutom blev Noel också ledsen.
Jag längtar tills jag går på ledighet för sommaren så att de kan vara hemma! Men nu är vi i behov av dagis, tyvärr.. Eller både på gott och på ont.
Gör i alla fall ont i mammahjärtat för jag vill att han ska må bra på dagis!
Men snart så, min lilla gubbe!

Stopp!

Herregud, två tusen.. Nej, två miljoner känslor har passerat sen jag kom hem efter jobbet.
Först var grabbarna lugna och harmoniska, när sen grannpojken ville att grabbarna skulle komma ut och jag sa nej så bröt helvetet lös. Klockan var redan över 18 och det var alldeles för sent för att gå ut, sen middag tack vare att jag slutade sent. De skrek och grät i en halvtimme och jag lyckades laga klart maten, trösta båda två och börja äta.. Då knackade det på dörren igen. Det var grannpojken igen som hade sin syster med sig, de ville bara prata lite tror jag. Men när jag sen skulle stänga dörren och grabbarna inte fick gå ut och cykla så började det igen.
Jag tog in cyklarna så de kunde cykla inne, då skulle de ha samma cykel. Skrik, bråk och en jävligt.. Dålig morsa!
Noel skrek så jag kunde kräkas så jag bar upp honom för att lugna sig, då följde han efter mig och skrek ännu värre. Då stängde jag in mig i sovrummet och grät så jag nästan gick sönder. Noel blev knäpptyst och jag höll på att skämmas ihjäl.
Fan, fan, fan vilken dålig mamma jag kände mig som. FAN!
Skyndade mig ner så att inte Leon skulle försöka ta sig ut igen (de försöker låsa upp dörren) och då kom Noel till mig. Lilla älskade plutten, jag sa förlåt och fick många pussar och kramar.
Såna här dagar får mig att sönder! Usch!
Och ett annat dilemma: pojken i huset bredvid ville att grabbarna skulle följa med dit.
Det kände jag inte alls okej med, de är snart tre men jag ville inte alls släppa iväg dem. Kanske att det skulle funka när de är fyra år, men nu.. De känns alldeles för små!
Han ville också att grabbarna skulle följa med ut medans jag lagade mat, kändes också fel! Det här är inget tryggt område på det viset. Cirka 50 meter från "vårt" hus går en väg med mycket tung trafik. Det tar två små grabbar säkert mindre än en minut att springa rakt ut i den vägen. Nej usch!
Jag vill vara ute med dem när de är ute, de är inte stora nog att förstå alla risker.. Helt enkelt.
Vet inte varför jag "argumenterar" med mig själv. Helt klart normalt att inte släppa ut eller iväg till någon man inte känner när de bara är tre år, jag är inte hönsig eller dum mamma för det. (Också tankar som hann gå genom min skalle)
PUNKT!

Magkänslan..

Jag har kunnat lita på den förr. Jag vet inte exakt vad det är men något klickar inte just nu.
Jag brukar inte ha fel när jag känner såhär så nu är det bara att lista ut vad.
Här var det god morgon klockan sju, som blev lite mindre god morgon.
Noel låg bredvid mig och la sig sen på min mage, tycker det gör ont och är obehagligt så sa till honom.
Då börjar han försöka slå mot magen och sen försökte han sparka. Onge!
Allt ska göras tvärtom!