ja, jag vet inte vad det är med mig.. orkar inte blogga, hur jobbigt kan det vara?? men dagarna flyter på, allt på samma sätt... känner mig lite uttråkad, har lärt mig att det är okej att känna så. Älskar inte barnen mindre för det men just nu så känns allt så jäkla grått och tråkigt!!
Har ätit 'lite' frukost och ska iväg till gymmet snart, kanske händer något spännande där..
bjuder på lite bilder från i lördags. Kosläpp och traktoråkning med morfar.
Har ju min nya telefon men jag kände för att göra ett litet inlägg om en "aktuell" sak. Ingen har väl undgått rättegången mot Breivik, inte heller jag såklart.
Man läser om denna.. Varelse, och undrar om det är sant. Jag kan inte för mitt liv föreställa mig skräcken i ett barns ögon när det springer från en människa med skjutvapen. Någon som dödat dina vänner och nu står du på tur, vad du heter eller hur mycket du än bönar och ber så kommer han inte visa dig den nåden. Han lyssnar ju knappt på namnen som lästes upp, han såg mest uttråkad ut.
Jag uttrycker mig ofta med ordet "psyksjuk" när det gäller honom men trots att det är uppenbart att något är fel så tror inte jag att han är psykiskt sjuk. Han är snuskigt "smart" (observera att det inte är en komplimang!!) och han är grymt medveten om verkligheten.
Men att det fanns människor med ett hjärta av stål, det visste vi ju sen innan t ex Hitler. Man har bara så svårt att förstå..
.. Men landar så dåligt'
Så känns det ikväll när jag lägger mig med huvudet fyllt av tankar.
Man försöker få allt att rulla på, barnen ska ha det bra för det är det allra viktigaste!! Men det är svårt att bara rulla med när 'själen' känns suddig. Tagit väldigt mycket på sistone, och jag kan inte ge tillbaka.. Varför vet jag inte, det bara är så. Måste man alltid veta? Och måste man alltid veta varför?
Något har hänt i mig, jag känner det så väl.
Tittar mig själv i spegeln och jag till och med ser att något har hänt, även fast jag tycker att jag ser precis likadan ut.
Ibland kan jag nästan undra vem den där människan som tittar på mig är.
Ibland ler jag, och hon ler tillbaka.. Ibland pekar jag finger åt henne, och hon pekar tillbaka.
Det måste vara jag, fast det är någon annan jag.
Och vem fan är egentligen jag??
Och vart tusan ska jag?
Någonting har verkligen hänt..
Och vill bara påpeka att jag inte är 2-in-1-person utan jag bara stannar upp och funderar lite över livet.
Vaknar upp med min lilla Leon, kikar på lite Alfons Åberg på svtplay. Noel och hans far sover vidare så vi går ner och äter frukost.
Gröt, ägg och hårdmacka.. Orkar inte äta upp det, men Leon klämde i sig leverpastej och två ägg. Så när frukosten är klar så har vi nu myst ner oss i soffan framför barnprogram, njuter av lugnet med ett barn eftersom jag vet att den andra lilla sover gott.
Min lilla, lilla kärlek. Mina små kärlekar, ni tar upp hela mitt hjärta!
Och så känner jag efter.. Skulle jag inte behöva gråta? Släppa ut skiten som gör så jävla ont! Inte för att det löser några problem men för att det blir lite bättre för sekunden. Men vart är gråten? Känner bara av klumpen i magen.. Förbannade skit!!
Så försöker man lindra tankarna med att göra något roligt, köpa något eller göra om någonstans.. Som för att glömma bort och gömma tankarna. Det går ju inte att glömma bort de oundvikliga tankarna, de finns där trots allt.
I vått och i torrt!
Har inte varit från dem länge men jag saknar mina vänner.. Det är som kärlek!
Jag saknar att skratta så tårarna sprutar, det har varit mycket skit på sistone och annat som kommit före.
Känner mig fortfarande väldigt tom och jag känner att livet inte varit eller är så bekymmerslöst som jag önskar att det vore..
Ingen sa att det skulle vara lätt, men bättre kunde det ju varit.
Försöker hålla upp det, men eftersom bloggen blir en ventil så blir det de dåliga tankarna som pyser ur här.
Just nu känns det som att pissa i motvind.
När tankarna gör fysiskt ont.. De kryper ur kroppen på mig, vandrar under skinnet.
Svårt att avleda dem också, har en grabb på varje arm som somnat och när lugnet lagt sig så kryper skiten på.
All kärlek till mina grabbar och mina nära!
Måste ordbajsa lite.. Måste bara öppna en ventil en stund..
Idag känner jag mig arg, för jag somnade riktigt arg och irriterad. Tycker inte om när saker ändras utan att det känns okej!!
Jag får ångest när jag känner vissa saker och jag får ångest när jag INTE känner vissa saker. Är kryptisk och så får det bli ett tag också, skulle gärna skriva precis vad jag tycker och tänker men i don't do that shit!
Samtidigt som jag känner alla känslor i världen så känner jag ingenting! Jag känner mig så in i helvete tom!!
Jag vill säga tack till alla mina vänner och de närmsta som orkar lyssna och som inte dömer mig, det betyder väldigt mycket just nu.
Och till mina älskade små söner:
Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu
Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så
Jag kan inte ens stå utan din luft
I mina lungor
Jag kan inte ens stå om
Du inte ser på
Vad vore jag utan dina andetag
Trodde inte att jag skulle blogga, inte så snart i alla fall men jag känner att jag måste!
Har ångest och obehagliga känslor som kryper under skinnet på mig, tycker att det känns som att jag är så jäkla dum.
Men så stannar jag upp lite och tänker att jag bara är mänsklig, att alla känslor inte är så lätta att bära ibland. Även fast man (jag) vill vara starkast i världen så orkar jag inte. En människa håller inte för allt.. Och just nu är livet som det är, och jag är bara tom.
Ja, det är nästan så att det ekar. Jävligt tomt med inlägg just nu. Händer massor i mitt (vårt) liv just nu men inget jag känner att jag orkar/vill blogga om. Jag kanske återhämtar mig och gör comeback i bloggen snart.. Men lovar inget!
