Herregud, två tusen.. Nej, två miljoner känslor har passerat sen jag kom hem efter jobbet.
Först var grabbarna lugna och harmoniska, när sen grannpojken ville att grabbarna skulle komma ut och jag sa nej så bröt helvetet lös. Klockan var redan över 18 och det var alldeles för sent för att gå ut, sen middag tack vare att jag slutade sent. De skrek och grät i en halvtimme och jag lyckades laga klart maten, trösta båda två och börja äta.. Då knackade det på dörren igen. Det var grannpojken igen som hade sin syster med sig, de ville bara prata lite tror jag. Men när jag sen skulle stänga dörren och grabbarna inte fick gå ut och cykla så började det igen.
Jag tog in cyklarna så de kunde cykla inne, då skulle de ha samma cykel. Skrik, bråk och en jävligt.. Dålig morsa!
Noel skrek så jag kunde kräkas så jag bar upp honom för att lugna sig, då följde han efter mig och skrek ännu värre. Då stängde jag in mig i sovrummet och grät så jag nästan gick sönder. Noel blev knäpptyst och jag höll på att skämmas ihjäl.
Fan, fan, fan vilken dålig mamma jag kände mig som. FAN!
Skyndade mig ner så att inte Leon skulle försöka ta sig ut igen (de försöker låsa upp dörren) och då kom Noel till mig. Lilla älskade plutten, jag sa förlåt och fick många pussar och kramar.
Såna här dagar får mig att sönder! Usch!
Och ett annat dilemma: pojken i huset bredvid ville att grabbarna skulle följa med dit.
Det kände jag inte alls okej med, de är snart tre men jag ville inte alls släppa iväg dem. Kanske att det skulle funka när de är fyra år, men nu.. De känns alldeles för små!
Han ville också att grabbarna skulle följa med ut medans jag lagade mat, kändes också fel! Det här är inget tryggt område på det viset. Cirka 50 meter från "vårt" hus går en väg med mycket tung trafik. Det tar två små grabbar säkert mindre än en minut att springa rakt ut i den vägen. Nej usch!
Jag vill vara ute med dem när de är ute, de är inte stora nog att förstå alla risker.. Helt enkelt.
Vet inte varför jag "argumenterar" med mig själv. Helt klart normalt att inte släppa ut eller iväg till någon man inte känner när de bara är tre år, jag är inte hönsig eller dum mamma för det. (Också tankar som hann gå genom min skalle)
PUNKT!
Först var grabbarna lugna och harmoniska, när sen grannpojken ville att grabbarna skulle komma ut och jag sa nej så bröt helvetet lös. Klockan var redan över 18 och det var alldeles för sent för att gå ut, sen middag tack vare att jag slutade sent. De skrek och grät i en halvtimme och jag lyckades laga klart maten, trösta båda två och börja äta.. Då knackade det på dörren igen. Det var grannpojken igen som hade sin syster med sig, de ville bara prata lite tror jag. Men när jag sen skulle stänga dörren och grabbarna inte fick gå ut och cykla så började det igen.
Jag tog in cyklarna så de kunde cykla inne, då skulle de ha samma cykel. Skrik, bråk och en jävligt.. Dålig morsa!
Noel skrek så jag kunde kräkas så jag bar upp honom för att lugna sig, då följde han efter mig och skrek ännu värre. Då stängde jag in mig i sovrummet och grät så jag nästan gick sönder. Noel blev knäpptyst och jag höll på att skämmas ihjäl.
Fan, fan, fan vilken dålig mamma jag kände mig som. FAN!
Skyndade mig ner så att inte Leon skulle försöka ta sig ut igen (de försöker låsa upp dörren) och då kom Noel till mig. Lilla älskade plutten, jag sa förlåt och fick många pussar och kramar.
Såna här dagar får mig att sönder! Usch!
Och ett annat dilemma: pojken i huset bredvid ville att grabbarna skulle följa med dit.
Det kände jag inte alls okej med, de är snart tre men jag ville inte alls släppa iväg dem. Kanske att det skulle funka när de är fyra år, men nu.. De känns alldeles för små!
Han ville också att grabbarna skulle följa med ut medans jag lagade mat, kändes också fel! Det här är inget tryggt område på det viset. Cirka 50 meter från "vårt" hus går en väg med mycket tung trafik. Det tar två små grabbar säkert mindre än en minut att springa rakt ut i den vägen. Nej usch!
Jag vill vara ute med dem när de är ute, de är inte stora nog att förstå alla risker.. Helt enkelt.
Vet inte varför jag "argumenterar" med mig själv. Helt klart normalt att inte släppa ut eller iväg till någon man inte känner när de bara är tre år, jag är inte hönsig eller dum mamma för det. (Också tankar som hann gå genom min skalle)
PUNKT!
1 kommentar:
Nej det är definitivt inte hönsig. Försätt lita på din magkänsla! Du är bra :)
Skicka en kommentar