Äh..

Det känns som att man ska vara så harmonisk hela tiden och det är ju inte min starka sida, som de flesta vet. Klockan 4:44 på en torsdagsmorgon när jag verkligen skulle behöva sova eftersom jag mår riktigt dåligt så är jag så arg och irriterad.. Behöver jag säga mer än att vi ligger på soffan? Grabbarna krånglar, krånglar och krånglar på nätterna. Leon är värst på nätterna, helt klart. Han skriker helt jävla hysteriskt, i sin säng ska han fan inte ligga och vår duger inte heller. Han blir helt galen och jag blir också snart helt galen! Jag orkar inte lägga mig på kvällen och ha en klump i magen för att nätterna ser ut såhär. Det var ju en av anledningarna till att det inte fungerade med jobbet, och jag oroar mig inför kommande jobb eller utbildning. Jag orkar fan inte dagarna så som det ser ut nu. När jag skjutsat barnen vid nio så kryper jag ner i soffan igen och sover fram tills de ska hämtas. Vet ju att det är 98% risk att kommande natt blir likadan och imorgon (fredag) är de lediga dessutom. Sanningen är ju att om jag hoppar över både frukost och lunch så får jag sova längre. Får ta och stoppa i mig något till pencilinet bara..
Nu har jag nog lyckats släcka ner grabbarna med välling, känner sån lycka över att trängas på soffan med två barn..
Och så vill jag avsluta med att säga att jag älskar mina pojkar högre än allt annat men just nu känner jag att jag  är inne i en period då jag skulle behöva sova eftersom det känns  som att mitt öra sprängs och bihålorna tokvärker och därför är jag arg och irriterad.
Så tack för lite nattterapi.