10 aug. 2011

När man saknar någon så det gör ont!!!

Idag var Toffe uppe på våran vind och letade efter en lek spis till barnen, den tror jag inte att han hittade men däremot så hittade han Brios 'Bondgård'. Någon vet säkert vad jag menar. Den har av någon anledning hamnat här på vinden efter att ha varit hos mormor i många år.
Just nu vill jag vara liten igen, jag vill sitta på golvet i köket hos mormor med Bondgården och ställa upp de små plastdjuren. Och så vill jag ge dem fula, töntiga namn som mormor sen skriver upp. Sen vill jag sätta en lapp på ett av de lyftbara taken som det står 'Hästar. Ge morötter' på.
Och nu vill jag undra när man får träffa dem man saknar igen. De sista åren av mormors liv efter en blodpropp i hjärnan, som satte sig för minnet, var inte som vanligt. Det var samma kropp, samma mormor men hon var inte riktigt där. Man kan nog säga att hon var vaken stundvis. Saker frågades om och om igen, och hon kunde inte riktigt förstå trots att hon ville.
Hon grät ofta för att minnet inte ville vara med henne, men några av de bästa stunderna var när hennes syster Thyra (mammas moster) följde med och hälsade på och de pratade om sin uppväxt och gamla minnen. Minnet var så kristallklart då och jag njöt av att lyssna på dem.
Thyra åkte med oss till mormor och varje gång som vi skulle åka körde dem på 'datten' och nästan jagade varandra.
Ett annat ledsamt men ändå roligt ögonblick var när mamma hade träffat Micke och han hade följt med till mormor och morfar. Mormor och mamma stod uppe vid ladan och tittade mot trädgården som ligger kanske 30 meter därifrån. Mormor frågar plötsligt vem det där är och tittar noga mot trädgården. Mamma suckar lite och svarar att det är hennes nya kille. Mormor svarar då: det vet jag väl, men vem är den andra gubben?
Då är det alltså hennes man sen cirka 50 år tillbaka.. Eftersom jag ser framför mig hur mormor såg ut så kan jag skratta åt det.
Eller bara en sån sak att hon inte kört bil på 40 år och sedan berättar för hemtjänsten att hon brukar vara ute och köra bil på kvällarna. När mamma protesterar så undrar mormor vad tusan mamma vet om den saken.
Åh, underbara mormor.. Vad jag saknar dig! Jag önskar att vi kunde ses igen. Och vad jag önskar att jag tog vara på den sista tiden. Snart är det din födelsedag och jag ska tända ett ljus för dig och försöka ta mig till graven.
Jag älskar dig och jag hoppas att du finns med mig!

1 kommentar:

Anonym sa...

Vad vackert du skriver om din mormor <3 Och vilka härliga minnen du har av henne :) Någon klok man sa en gång: Så länge vi minns dem och bevarar dem i våra hjärtan så finns de kvar hos oss :)
Kram Carola