Fy!

Ja, tankarna är i rullning igen.. Och jag blir bara mer irriterad och ledsen för varje gång. Tur att jag har mamma som väger upp allting, och grabbarna såklart!! Och Toffe.

Nu när jag är hos mamma, så vet jag inte hur jag skulle klara mig utan henne! Jag vet inte hur det ska gå till, jag behöver dig verkligen! Det kan ju inte bara vara jag som är konstig och behöver min mamma hur mycket som helst nu? Jag ser glädjen i dina ögon när du är med dina barnbarn, och jag känner hur glad jag blir när jag ser det. När jag kan ringa när som helst för att få hjälp, jag orkar inte utan dig.

Jag har blivit känslosam som tusan på sistonde, men jag har inte släppt ut allt så risken är att alla känslor exploderar snart. Jag vågar inte vara ärlig, eftersom jag är rädd för att såra någon. Och då menar jag inte om hur jag vill, för jag vill bo här nere och det vet de flesta redan om. Men vissa ( de flesta saker ) som etsar sig fast, som någon frågar om. Eller dumma kommentarer som man inte vågar bita tillbaka på, trots att man blir så förbannad så man nästan spricker. Man kanske är för väluppfostrad? Vågar inte riktigt säga vad man tycker och tänker, konflikträdd kanske?

Jag vet inte riktigt, men jag var tvungen att få det här ur mig. Det är inte riktat mot någon, så jag vill inte ha skit för det. Det här är bara mina tankar.

Nu ska pojkarna och jag ner till stan för att fika med Amanda och Paulina!