... Känns det som att min hjärna försöker prioritera VIKTIGA saker och skjuta bort det andra. Och ju mer hjärnan gör så, så inser jag det logiska i allt! Inser också vad jag borde sagt.. För det var mycket, och är fortfarande mycket. Jag väntar bara på droppen som ska få bägaren att rinna över, för jag går hela tiden och håller allt inom mig och till slut kommer det ju bli en explosion!
Barnen är det viktigaste i mitt liv, och det jag prioriterar högst. Att de som inte kan ta hand om sig själva ska må bra är min uppgift, och jag vill inte göra något hellre! Älskade små pojkar, om ni visste hur ni lyser upp min värld! Alla de månader när livet kändes jobbigt så var bara tanken på er tillräcklig så orkade jag lite till, för det har varit jobbigt..
Självklart prioriterar jag Toffe också, men han är en vuxen människa och kan ta hand om sig själv.. Och nu givetvis barnen! Snart har vi två år tillsammans, helt otroligt hur fort tiden går!
Den jag inte prioriterar något alls är mig själv, för att undvika osämja och bråk så backar jag oftast. Och utgången blir att jag är tyst och stänger inne allt.. Klart man sätter sig själv i sista rummet. Men glad mamma = glada barn, visst? Jag ser ingen lösning på de tankar som snurrar i min skalle och det blir bara värre.
Det är inte lätt att vara människa, minst sagt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar