Ännu en mammadag..

Idag saknar jag mamma sådär extra mycket igen.
Det var min fina mamma som satt i, nästan, timmar och kände på min mage när grabbarna låg i magen. Det var mamma som åkte 50 mil flera gånger till förlossningen i Hudiksvall bara för att få vända hem igen när det var falsk alarm.
Mamma som tittade på kläder, skötbord, byrå..
Mamma som skämde bort oss med att laga mat, städa och vara helt fantastisk när hon hälsade på.
Och nu är det dags igen, för nästa lilla pyre, och det är 40 mil igen.
Och det gör så förbannat ont, jag försöker att inte tänka på det så ofta men ibland släpper det och jag har lust att fly.
Man har nog en tendens att känna sig extra ensam under en graviditet, det är nog svårt för Toffe att sätta sig in också.
Hur glad jag skulle bli om han skulle gå fram spontant och klappa på magen, känna när lilla pyret sparkar.
Det är lätt att känna sig ivägen och för mycket. Han glömmer nog bort att det ligger en liten människa där inne, att det är tungt och jobbigt för kroppen att köra på som vanligt.
Jag har klarat mig väldigt bra, bortsett från det hysteriska illamåendet som gjorde mig sängliggandes i tre - fyra dagar, men när foglossningen sätter igång så vill jag gråta. Det gör så djävulskt ont och jag orkar inte köra på hemma som jag oftast brukar.
Det är en satans berg-och-dal-bana att vara gravid, att bara vara Emma är en jäkla åktur.. Haha!
Bryt ihop som satan och kom igen..