Jag är dubbelspårig, trippelspårig.. Ja, kalla det vad tusan du vill. Men jag kan visst skriva saker flera gånger utan att ens komma ihåg det efteråt.
Nu väntar en vecka på Miroi och det gör ont i hela mig för från stället där jag sitter så har jag perfekt utsikt över hur solen värmen. Helvete!
Har jag nämnt någon gång att jag svär ganska mycket? Det är inte en speciellt bra egenskap, men det ger mig lite större ordförråd.. Vilken bonus? Jag stod i alla fall i köket en dag och fixade, men just vad kommer jag inte ihåg, och blev arg och skrek "röv"! (Mycket moget) Hör då en liten stämma från vardagsrummet som skriker "RÖV".. Något ska jag väl bidra med också, haha!
Eller en annan dag när jag sa något innan vi gick ut om "jävla jacka", när vi sedan ska gå in igen så sa Leon "Bort med jääva jacka".. EHH, vilket misslyckande!
När jag blir arg eller ledsen uttrycker jag mig, och inte alltid på bästa sätt.
När jag blir glad eller lycklig uttrycker jag mig också, och inte heller alltid på ett bra sätt..
Men jag känner att våren kommer med ljus, för att värma upp hela min själ och jag hoppas för guds skull att jag orkar kravla sig ur mörkret som har virat sig runt mig. Att jag orkar tänka lite mer positivt, orkar se framåt och inte vara så rädd och orolig hela tiden. Att det var ljust klockan sju i morse var en bra start, även fast jag ska sitta inne på den här skiten hela veckan.
Bygga upp mig själv, låta små saker i vardagen bygga upp mig, låta stora saker bygga pansar. För hur rädd jag än är, så är det nu åt ett håll vi ska!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar