Tar mitt förnuft till fånga..

Ett tag till i alla fall! Väntar med tatueringen tills magen är klar.. Det visste jag nog innerst inne redan från början! Var bara tvungen att ha något att styra upp vardagen med. En längtan.
Känner mig så dum när jag inte lär mig att verkligen uppskatta vardagen men jag känner mig sådär jäkla trasig igen, tänk om det är pms? Ska det vara såhär varje månad då?!! Då kommer jag ju till slut gå under jorden..
Jag orkar inte ge något, mer än till Leon och Noel. Resten av energin går till att hålla upp mig själv, eller att försöka i alla fall.
Orkar inte ens vara trevlig, hur svårt kan det vara?
Jag känner sorg och någonting annat.. För saker som varit och för saker som aldrig kommer igen. För att det inte riktigt blev som jag trodde!
För första gången på länge så orkar jag klämma fram lite tårar, men bara för att jag får vara själv en stund.
Jag är inte psykisk instabil så att jag är en fara för mig själv eller andra, jag är bara så förbannat trött. Och förbannade jävla ekorrhjul, förbannade döda jävla hamster som inte längre springer i det.
Det blir samma och samma igen.
Jag längtar bort samtidigt som att jag inte vill vara någonstans än just i tryggheten.
Truth? Jag skulle verkligen behöva 'semester', inte för att jag jobbar mycket eller så.. Men jag skulle behöva semester från mig själv.
Och samtidigt.. Den här kärleken för killarna som gör så ont, ända upp i klumpen i halsen gör den ont. Rädd att förlora den där klumpen som blir övermäktig ibland..
Har nog bara ett ord innan jag ska börja jobba igen.. FAN!!