12 maj 2012

Att känna sig mindre mänsklig..

Ibland, som ikväll, känns det som att jag tittar på mig själv uppifrån. Jag vet att jag måste skriva av mig innan jag går sönder, oavsett andras åsikter.
Imorgon är det som sagt kalasdags för mina underbara grabbar, tänk att två år har passerat och nu känns det som ett andetag sen.. Samtidigt som det känns som att de alltid funnits. Det har varit ups and downs under hela vägen, men det har rullat på. Nu har jag en kris igen, jag känner mig så värdelös.. Så fruktansvärt betydelselös, en nobody. Jag är inte ett skit!
Jag älskar mina barn så högt, till stjärnorna och tillbaka!! Det här handlar ju inte om min lycka över dem, däremot så hände det i samband med att de föddes. Jag älskar att vara mamma och det är allt jag vill vara men jag sörjer Emma, jag sörjer den jag varit och som känns så borta. Jag vet att jag fortfarande är inne i 'småbarnsåren', så dum är jag inte. Men jag känner mig instängd och isolerad och jag saknar mitt sociala liv! Jag omfattar gärna grabbarna i det livet för jag vet att de skulle må lika bra som mig.
Jag saknar att ta mina spontana beslut och göra det jag känner för, även det innefattar Leon och Noel.

Jag känner mig så tom..

Vardagen är så monoton och ser likadan ut, man handlar som en robot. Man kliver upp på morgonen och vardagen liksom bara... är! Trots att det är underbart att få komma ut och jobba så blir nästan varje dag sig lik.
Gymmet har såklart en stor del i mitt liv, jag älskar gymmet!!! Men jag känner mig alltid stressad och hinner oftast inte njuta av tiden där. Även fast killarna är på dagis så känner jag mig jagad av vargar.
Vardagen är så monoton så jag går på autopilot, när jag väl känner något så blir det så överdrivet starkt. Jag saknar att ha något att se fram emot, saker som gör mig riktigt glad. Det känns som att det var så längesen som det var genuint.
Förutom grabbarna då, förstås!
Men en resa eller något som bara... som jag VERKLIGEN vill! Något man längtar efter och inte kan sluta tänka på. Magoperationen är ju HETT efterlängtad, men det är något som ligger på obestämt datum..



Något måste ändras, jag är inte redo att leva resten av mitt liv 'obekväm'.

2 kommentarer:

Anonym sa...

jag känner exakt samma kram jennie w

SandraMadeleneJohansson sa...

Fina fina Emma! Jag blir alldeles ledsen när jag läser det här.

Visst mår jag också dåligt över magen, många gånger och speciellt när jag tänker på det. Men jag försöker tänka framåt, att en dag, en dag så kommer jag fixa den, en dag så kommer jag känna mig fin och nöjd med mig själv igen. Det tror jag att du också kommer få uppleva.

Och jag vet att det här inte har något med kärleken till ens barn att göra, vi är bara människor, du är inte bara mamma,du är också Emma. Jag är säker på att du inte kommer att leva resten av ditt liv obekväm!

Styrke kram till dig! <3