Tankar.

Vad konstigt det är, att man läser i tidningen om människor som dött. Läste nyss på aftonbladet att en person blivit ihjälskjuten i Stockholm och en 20-åring som frontalkrockat och dött ovanför Hudiksvall. Man läser någon rad om detta, och det är bara en text. När man dör, blir man bara en text. Man blir inte den speciella person i texten, som man var när man levde. När man verkligen läser "mellan raderna".. en 20-åring, någons barn, någons vän, kanske någons syskon, någons förälder. Livet är brutalt, och ibland tar det slut alldeles för fort. Jag hoppas att jag ska lära mig att ta vara på varje sekund av livet, man vet ju aldrig när allt tar slut. Man behöver inte vara överlycklig hela tiden, jag kan bli fruktansvärt trött av att barnen är ledsna och det känns tufft. Men vi är här, vi finns här och vi är tillsammans. Jag får ta del av mina barns liv, och det ska jag NJUTA av så länge jag bara kan!
Att tänka så när man suckar, för att barnen skriker, hjälper verkligen. De är så otroligt vackra där de sitter i varsin babysitter. En varsin grön pyjamas med Dunderklumpen på.

Jag kommer alltid finnas för mina barn, alltid!
Jag älskar er högre än allt!