Varje dag möter man människor som tycker om en, tycker illa om en, har samma åsikt, har en annan åsikt. Hur som helst så har jag själv alltid varit konflikträdd, ibland i syfte att inte såra någon eller helt enkelt för att det är lättare att må dåligt. Det kanske låter konstigt, men någon förstår nog vad jag menar..
Jag har varit rädd för att bli ensam och utsatt, jag har alltid reagerat starkt för jag tycker inte om när någon stampar mig HÅRT på tårna.
Sen jag blev mamma har det där både blivit sämre och bättre. Jag är en känslig människa, kanske för att jag uttryckt mig på olika sätt tidigare. För det är så jag är, både på gott och på ont! Vad det goda är vet jag inte just nu, men det är onda är att det som kanske är en liten skitsak för mig gör ont att tänka på. Ord, saker någon skriver, tankar stannar kvar hos mig och det byggs på.
Jag är undfallande i en diskussion, och sedan efteråt känner jag hur jag har tusen frågor kvar i kroppen men inga svar.
Ofta tänker jag att jag ska stå upprätt för det jag älskar, men det finns alltid någon som tycker att det är fel också.
Om något är rätt, då satsar man på det stenhårt och det vet jag att jag skulle göra. Men om något är fel, något gör ont, är det fortfarande rätt att satsa? Vad händer om man satsar fel, ska man skjuta bort magkänslan och låtsas som ingenting?
Det är så mycket frågor som jag inte har några som helst svar på. Jag har förmodligen en helt annan uppfattning sen, när även jag kan bygga någonting. Både själv och för vår familj, den lilla familj vi har på fyra personer. Men just nu så behöver jag allt det stöd jag kan få, och det stödet vet jag var det finns! Jag kunde aldrig föreställa mig när barnen låg i magen hur det skulle vara, jag kunde aldrig föreställa mig att barnens mormor skulle hjälpa mig så mycket och ge mig en styrka att fortsätta vara Emma också. Jag är en person, och vill inte bli tagen för givet. Jag är också en mamma, den största rollen i mitt liv och den vill jag inte ta ledigt ifrån. Men ibland känns det som att människor ser mig som en.. ja, plastbit?
Människor kanske tycker att jag klagar, det gör jag nog också. (absolut, förmodligen) Men det här är min blogg, och mina tankar! Det är så mycket tankar efter förlossningen, tankar om att vara mamma, tankar om att vara en sambo/flickvän, att vara en dotter och att vara Emma. Jag tror att alla tjejer som fött barn har många tankar som snurrar.
Ibland känner jag inte ens igen mig själv längre, barnen är mitt guld här i livet och när jag ser hur de ler mot mig eller jag får ligga och mysa med dem i sängen på morgonen så är det helt underbart, men något har hänt med mig. Jag märker hur jag sätter upp "Emma" ibland.. Det är inte jag, men jag tror att det är mitt skydd. Jag vill inte vara arg, ledsen och bitter. Jag vill göra någonting helhjärtat, jag vill göra någonting för att jag tror på det!
Livet kommer inte och serverar dig någonting, och man ska väl kämpa för det man tror på?
Jag tror att alla föräldrar vill det allra bästa för sitt/sina barn, och det vill ju självklart jag också. Jag vill ge våra barn trygghet, jag vill ge dem en framtid och jag vill ge dem kärlek! En del saker är bra för vissa, men inte för andra. Jag vill förvissa mig om att jag gjort det jag kan för att jag ska kunna ge barnen ett hem, ett tryggt hem och en vardag som är bra. Att ständigt få höra vad som är rätt och fel känns lite konstigt. Att bli tillrättavisad när man försöker göra det bästa är för mig mycket märkligt. Jag vill inte trampa någon på tårna, för det är inte det jag är ute efter. Jag är ute efter att göra det allra bästa för de små pojkar vi nu har i vårt liv, för det är dem som är vår framtid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar