En del saker tycker man inte om här i livet, och just nu står vi vid ett sånt vägskäl.
Jag ska inte ljuga och låtsas att jag tycker om det, för det gör jag inte.. Men jag ställer upp och gör ett försök. Och ja, för mig är det att ställa upp trots att det skriker nej om det. För att jag tycker om dig så himla mycket!
Många kanske tycker att jag är för personlig i bloggen, men här har ingen en åsikt.. Eller jo, det är klart. Men här är ingen partisk, utan jag får skriva exakt vad jag känner utan att jag ska behöva känna att jag måste försvara mig. ( Så länge det inte är något elakt om någon annan, och det tror jag inte brukar hända.)
Jag känner ofta hur magen gör ont och hur hopplöst det känns. Jag hoppas verkligen att jag kan trivas, men jag kan inte lova att jag vill stanna. För tanken gör mig illamående, inte för stannades skull utan för att jag vill dela saker med min familj. Som inte är alls samma sak som att dela med någon annans familj. För att jag vill ha stöd, hjälp och förståelse.. För att jag behöver min mamma.
Nu har jag skrivit av mig lite, och det här är mina känslor och min åsikt som jag måste få ut. Utan att någon "hoppar" på mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar