Den 6e februari skrev jag ner mina tankar om när vi fick reda på lilleskutt i magen. Den 6e februari trodde jag att jag var i vecka 13+2 (snabb mätning på VULET) men det visade sig nu i efterhand att jag var i vecka 12+1, och alltså runt 11+0/1 när VULet gjordes. I vilket fall som helst så har jag ju skrivit anteckningar sen dess bara för att jag vill komma ihåg och förra gången använde jag mig bara av bloggen och därför så skrev jag inte vad jag kände. Och det kan ju vara roligt att läsa om några år.
Från den 6e februari:
Den 23e november 2012 hade jag ont i magen, efter kontakt med vårdcentralen så skickade de mig till Hudiksvalls akut. Väl där gjorde de ett VUL, mest tack vare att det var där jag visade på smärtor och det finns mycket som kan vara "fel" på kvinnor. Läkaren sa i alla fall att allt såg bra ut, jag borde snart få mens eftersom det då var 4 veckor sen sist och att jag hade mycket äggblåsor. Det kallade han för PCO (det jag också trodde) och han sa att om vi nu önskade ett syskon så kunde det vara väldigt svårt och ta lång tid.
Eftersom de inte hittade något annat fel så fick vi åka hem. Magontet la sig och jag tänkte inte mer på det.
Några gånger när jag åkte buss till skolan i Bollnäs ( ditplacerad av arbetsförmedlingen) blev jag hysteriskt åksjuk och fick ta åksjuketabletter några gånger, men ändå så tänkte jag att det inte var så mycket med det.
Den 22 december åkte vi till mamma och Micke och någon dag senare vaknade jag jätteillamående, även mitt i nätterna. (Trodde då att det berodde på att vi sov på en uppblåsbar madrass, haha)
Första en eller två dagarna trodde jag ju såklart att det var magsjuka men efter några dagar förstod jag att jag måste vara sjuk, men jag förstod ju inte hur eftersom jag inte hade ont någonstans.
Den 1a januari när vi skulle åka hem så var jag jättedålig och vi fick stanna några gånger så jag fick spy. Illamåendet höll i sig i många dagar och jag fortsatte kräkas.
Den 4e januari var jag så jäkla dålig och fram till den 7e så fick jag varken behålla mat eller vatten och orkade inte ens resa mig ur sängen. Då började jag bli ganska rädd, men den 7e ringde jag till läkaren och eftersom jag spytt svart en gång så trodde han att det var magkatarr och det fick jag tabletter för.
De hjälpte inte men efter några dagar kunde jag äta lite försiktigt igen, men fortfarande så spydde jag flera gånger om dagen ibland. Vissa dagar var lite lugnare och jag mådde bara illa.
Den 28 januari hittade jag en klump i magen och första tanken var cancer!! Tankarna vandrade lite till graviditet men eftersom vi varit så noga med skydd och dessutom efter vad läkaren sa så sköt jag bort den tanken ganska fort.
Den 29e, dagen efter, ringde jag ändå läkaren och fick en tid morgon därpå.
8:45 den 30e januari kom jag till läkaren och berättade om illamåendet och klumpen, bad honom känna på magen och han trodde att det var en cysta, aldrig att det där kunde vara en graviditet. Han chansade och ringde ultraljudet i Söderhamn och med lite tur så fick jag tid 11:50 samma dag. Åkte hem några nervösa timmar och väntade. Toffe skulle besikta bilen samtidigt och Mickis följde med mig till Leons läkarbesök och tog hand om honom sen så jag åkte till sjukhuset själv.
Letade mig dit 5-10 minuter innan avsatt tid och hade sån fruktansvärd puls när jag satt där ensam i väntrummet. Var så jävla rädd!
Fick komma in och hon kände på magen för hon tyckte också att det verkade konstigt, jag fick komma in och lägga mig och sen tog hon sin ultraljudsdoppler och började titta. Hon frågade om mensen, och jag sa att jag inte haft mens på 13 veckor.
Hon undrade vad jag trodde om det.. Jaa, jag vet inte. Men jag berättade om läkarbesöket och att jag varit sjuk och började ana vart vi skulle komma.
Hon sa att hon såg en liten där inne, och visade mig sen på skärmen. Jag blev så chockad och började gråta, hon verkade väldigt obekväm. Till slut kom jag på att fråga om den levde, hon trodde det men eftersom hennes apparat inte är gjord för den sortens undersökningar så kunde hon inte se det.
När jag kom ut därifrån så ringde jag Toffe, jag lyckades bara gråta och klämma fram "att det är ett barn". När jag kom hem så kramades vi och grät, försökte förstå. Grabbarna förstod ju inte varför jag var ledsen, men i det läget orkade jag inte hålla igen inför dem.
Ringde gyn i Hudiksvall och en timme senare skulle jag bli uppringd. Under tiden ringde jag mamma, hon blev glad men chockad såklart. Gyn ringde tillbaka efter en timme och tack och lov fick jag en tid dagen efter.
Den 31 januari lämnade vi Leon och Noel på dagis och åkte sen mot Hudik. Vi anmälde oss och fick sitta ner, nervösa båda två med en otrolig puls. Strax efter 10:30 fick vi träffa en väldigt trevlig och tillmötesgående läkare som undrade om vi hade några frågor innan undersökningen.
Det hade vi inte så vi fick komma in till nästa rum och jag fick klä av mig på underkroppen (dilemmat, strumpor eller inte strumpor?) och fick hoppa upp i gynstolen. Han gjorde ett ganska snabbt VUL men vi hann se en liten krabat på cirka tre månader som vinkade åt oss. Det såg verkligen ut som att han vinkade! Vad läkaren kunde se såg allt bra ut och vi åkte hem lyckliga. Vi skulle ha en liten till!
Vill bara tillägga att jag aldrig hade kunnat tro att förnekelse kunde vara så starkt, det kunde visst skjuta bort alla tankar på graviditet. Men nu är vi här, och vi längtar så otroligt mycket efter dig där inne!
