Lite lugnare

Lilleman har varit väldigt lugn under två dagar nu, det verkar vara periodvis. Bäst känt sparkar när jag stått eller suttit på t ex en stol. Känt dem ganska långt ner så misstänker att han ligger med fötterna neråt, styrkan på "kickarna" säger mig att det är just fötter jag känner.
Inte vidare långt kvar till barnmorskebesöket nu, eller ja.. 8 maj, men allt gååår ju så fort! ;)
Visste inte om jag skulle ringa om sammandragningarna idag, när det var som mest obehagligt. Men känner jag likadant en annan dag så tar jag nog det säkra före det osäkra och ringer istället.
Jag är nog lite skrämd efter förra graviditeten, i vecka 33 så fick jag ont i ryggen och sammandragningar men jag fattade alltså inte vad det var.. Efter en hel dag med ont så ringde jag förlossningen. Då fick vi åka dit och stoppa med bricanyl (det värsta jag varit med om) eftersom grabbarna var på g.
Jag är ganska bra på att låta bli att titta upp saker, så att man inte ska vara till "besvär". Varje gång det var något med grabbarna så fick vi ju åka till Hudiksvall, vet inte ens vilka "resurser" de har i stan för att kolla upp ens problem.
Preggotankarna jag hade igår:
Jag har fortfarande svårt att fatta allt det här.
Att bära ett barn är en oerhörd sårbarhet, jag skjuter vissa tankar om graviditet och förlossning ifrån mig för att skydda mig själv. Jag var likadan med grabbarna och vågar inte tänka för långt fram i tiden, jag måste ta en dag i taget. För min egen skull.
Om det som inte får hända händer.
För mig är inte en graviditet bara rosa moln, psykiskt.
Med grabbarna kräktes jag hela tiden men jag mådde, med tanke på storleken, väldigt väldigt bra kroppsligt. Men jag var väldigt orolig då också.
Jag vet med mig att jag inte är ensam om det här, men ibland vågar jag inte skriva om det. Kanske för att man faktiskt väntar barn, inte olycka.
Jag älskar mina två små grabbar så oerhört mycket, och du där inne.. Vi älskar dig och längtar efter dig, allihop!